Historikerns omedvetna – ett
förhastat försök att förstå [1]
Historisk kunskap är status. Ju mer detaljer desto högre status. Det lärde jag mig tidigt. Jag läste mig nämligen igenom hela skolbiblioteket på låg- och mellanstadiet och det var inget tvivel om att när jag återupprepade den svenska kungalängden blev lärare och andra vuxna mer imponerande än när jag återupprepade innehållet i Ronja Rövardotter eller min legolåda. Den bästa kombinationen för mig blev så klart den historiska romanen: Olov Svedelids barnboksserie om svensk historia, Sven Wernströms bokserie Trälarna, eller Vibeke Olssons böcker om fattigt folk i antikens Rom (Sabinas bok och Hedningarnas förgård). Där kunde jag både känna läslust och läsnytta: spänning och status samlat i en och samma bok. Att de flesta av dessa barn- och ungdomsböcker hade ett så kallat underifrån-perspektiv och ett tydligt moraliskt budskap var förmodligen väsentligt, men i ärlighetens namn var maktutnyttjanden, ondska och död självklart det som drog till sig min uppmärksamhet. Genren legitimerade blodiga scener och omoraliska karaktärer i en mycket större utsträckning än de skönlitterära ungdomsböckerna eller -serierna som var bundna till vad som ansågs passande att fabulera för barn och ungdomar (Bamse, etcetera). Barns behov av bekräftelse och förkärlek till det morbida leder förmodligen rätt ofta till ett intresse för historia. En inte särskilt bra början. I synnerhet inte om det uppmuntras.
Det är nämligen lätt att imponera med historiska kunskaper: det kräver inte mer än ett gott minne, ett bibliotek och en publik som inte kan mer än man själv. Allt detta hade jag tillgång till som barn. Det finns med andra ord fördelar med att komma från en så kallad ”studieovan hemmiljö”. Nackdelen är att ingen upplyser en om behovet av analys och kritik. Eller att det finns andra ämnen att läsa vid universitetet än historia. Så jag läste historia. Efter ett par terminer blev jag trött på att göra det jag redan gjort ända sen 10-års ålder: att memorera detaljer. När den obligatoriska teorikursen på tredje terminen infann sig blev jag därför arg: varför först nu? Varför vänta med att upplysa om behovet av analys och kritik tills efter att de morbida behoven, återigen, tillfredsställts? Och varför bara en kurs? Det var ju detta som var nytt! Allt annat fanns ju redan i böckerna, men en analys var inte en återupprepning, den var min skapelse och mitt ansvar. En analys krävde en annan sorts inläsning och ett annat förhållningssätt till, i princip, allt.
Jag fick gå utanför historieämnet för att få mer av detta. Det som förväntades av en historiker låg inte för mig längre. Min syn på akademin hade förändrats: det var inte längre status som drev mina studier och det morbida – orättvisorna och makten – såg jag i en mer nutida och akut tappning, alltför nära inpå för att kunna fungera som underhållning och spänning. Jag kunde inte se historia som något annat än simulacra. Ett opium för massorna. En institutionaliserad konservator. Ändå blev jag doktorand i historia. Kanske för att Göran Persson just då avsatt pengar till Nationella forskarskolan i historia och jag fick ansökningspapperen satta i handen direkt efter att magisteruppsatsen examinerats. Kanske för att jag inte visste bättre. Kanske för att jag ville rätta till något som var fel. Kanske för att status fortfarande spelade en roll. Kanske för att jag ville göra upp med barndomens naiva historiebehov. Kanske för att jag annars hade varit arbetslös. Oavsett så blev jag faktiskt uppmuntrad att vara en del av historieämnet. Jag vet inte om min väg in i historieämnet är unik eller inte, men att det oftast börjat med ett behov av en legitim kombination av status och morbiditet är jag är rätt säker på.
De flesta historiker menar nog att de ingår i ett kollektivt kunskapsprojekt med relativt gemensam målsättning: förståelse för det förflutna förväntas fungera som en förutsättning för framtida förbättring. Vilken förståelse och vilken förbättring skiljer sig förmodligen mellan olika skolor och forskare: för en del är det stora samhällsomvälvande förbättringar som är målet, för andra är det en fråga om detaljnivå, att rätta till en minneslucka för att bidra till en bättre helhetsbild, eller för att försvara sakernas tillstånd mot vad som upplevs som hotfulla krafter. Man kan förmodligen skönja en höger-vänsterskala i dessa olika förhållningssätt till förändring, men zoomar man ut så sker dessa meningsskiljaktigheter inom ramarna för en mycket likartad kunskapsdefinition. Frågan är om det är en önskvärd kunskapsdefinition.
Det finns historiker som har försökt utröna vad historiker håller på med och varför. Den amerikanska feministiska historikern Joan Wallace Scott vill exempelvis visa hur psykoanalytisk teori inte bara kan utan även bör användas som en ”kritisk läspraktik för historia”.[2] Hos Scott får inte enbart makt och kön en historia utan även historia per se, och det begär som historiker hyser till alla dessa kategorier kan sättas in i en kritisk analys. Hon använder begreppet fantasi som hon menar är det fenomen som underminerar varje försök att slå fast psykets eller könsskillnadens oföränderlighet. Fantasier är olika gestaltningar av begär och rör sig på så sätt som en skugga bakom varje, till synes, rationellt grundat beslut. Det är en skugga som både kan förstärka och rasera en föreliggande ordning: begär kan ju sträva mot att låsa fast objekt likaväl som att lösgöra dem. Gemensamt för fantasier är dock att de inte uppstår ur ett tomt omedvetet, opåverkat av sin tids normer, lagar och krav. Även om vi gärna definierar fantasier som fritt spel eller det omedvetnas slumpartade drömvärld är varje fantasi ändå beroende av associationer och symboler från den medvetna världen.
Men denna värld av normer och symboler är i sin tur inte oberoende av fantasin; enligt den lacanianska psykoanalys som Scott anammat är normativa kategorier aldrig helt möjliga att fixera, det vi ser kan helt enkelt inte beskrivas eller representeras på ett uttömmande och fullständigt sätt hur mycket vi än begär en sådan omnipotens. Så om verkligheten är obeskrivlig, kaotisk och utan gränser och begripliga skillnader, blir språket ett utmärkt sätt för oss att omorganisera denna verklighet utifrån en logisk, och inte minst temporal, ordning. En fantasi är en sådan omorganisering, men till skillnad från berättelser eller historiska narrativ (som också är exempel på samma omorganisering) befinner sig fantasin fortfarande i ett outtalat läge, mer släkt med drömmen eller myten än med den nedskrivna historien. Fantasin innehåller ofta element av överskridande av kulturella och sexuella förbud, av överdrifter, av infantilitet och omnipotens som försvårar det direkta uttalandet och nedskrivandet, men det är samtidigt fantasier som driver oss att skriva berättelser och historiska narrativ. Och det är dessa ”fantasifulla” berättelser, menar Scott, som historikern möter i arkivet och som vi behöver psykoanalytiska verktyg för att analysera. Den feministiska historikerns uppgift, menar Scott, bör vara att fråga sig ”hur, under vilka förhållanden och utifrån vilka fantasier som mäns och kvinnors identiteter – som så många historiker tar för givna – artikuleras och erkänns”.[3]
Hon benämner även den feministiska historikerns egen fantasi (boken jag hämtar detta från heter The Fantasy of Feminist History) och menar att vi behöver omformulera vår fantasi, inte låta den vara omnipotent utan i stället anamma den alltid ofullkomliga könsskillnadens ontologi som medför att även våra fantasier är ofullkomliga och att det är denna ofullkomlighet som bör utgöra motorn i historikerns önskan, i stället för begäret att klassificera eller ta temporalitet och kausalitet för givna. Men häri finns en ambivalens hos Scott; fantasier i en mer renodlad lacaniansk definition är sällan särdeles radikala eller subversiva. Förvisso kan begäret att överskrida ett tabu ingå, men det är oftast rätt banala infantila överskridanden. För många politiska lacanianer är således fantasier otillförlitliga och problematiska.[4] I Scotts epilog – ett upprop för ett feministiskt arkiv – faller saker och ting inte riktigt på plats; historiseringen, vördnaden för det förflutna enbart för att det är förflutet, och även fantasin (nu i form av ”imagination”) dyker i stället upp som förslag på metoder och ingångssätt för den feministiska historikern. Någonting tar alltså emot, även hos Scott: historiens status måste försvaras, även av henne. Det omedvetna kan helt enkelt inte tillskrivas en destruktiv, exkluderande eller ens slumpartad funktion – den måste, även hos Scott, få innebära något positivt, konstruktivt, uppbyggligt, något som kan göra historieskrivningen, historiseringen, mer allomfattande och mer inkluderande.
Hon lämnar således psykoanalysens kritiska förhållningssätt till kronologi och tid och går in på historiseringar som kräver en helt annan tidsuppfattning och analys än den hon själv förespråkar. Historiseringar som, visar det sig, egentligen inte är nödvändiga för hennes argumentation; den franska slöjpolitiken, religionens relation till jämställdhet och den franska förförelseteorin som hon diskuterar är precis lika intressanta utan de historiserande elementen. Historiseringen – att ”sätta in debatten i dess historiska sammanhang” – riskerar snarare att förslöa vår relation till argumentationen, att skylla ett dåligt argument för en dålig sak på det förflutna, istället för att bedöma det som just exempel på argument som upprepas och produceras även i dag, inte minst genom historieskrivningens återupprepanden. Min känsla är att Scott inte riktigt vill ta steget helt ut och ta konsekvenserna av vad en psykoanalytisk teori innebär för historieämnet.
Enligt Lacan är det exempelvis inte faktiska händelser i barndomen som klienten måste bli påmind om – det är de händelser som klienten omedvetet väljer att minnas, i all sin begärsdrivna efterkonstruktion, som är centrala just för att de är utvalda. Med den definitionen kan man säga att historikerna har utsett sig själva till de som har rätt att påminna – att historikernas begär till vissa efterkonstruerade händelser i det förflutna ska få vara schablon för alla, ja, för ett helt samhälles hantering av det förflutna. Men utan att vi behöver ta ansvar för vad vi har valt att lyfta fram. Den väsentliga analysen – varför väljer vi att minnas just det vi väljer att minnas – får därmed inte möjlighet att bli en del av historikerns arbetssätt och forskningssyfte.
Det finns historisk forskning som handlar om trauma. Där om någon stans tänker man att historikern ställs inför frågan om ansvar för vad som lyfts fram och vem som tillskrivs vad.
Det stora flertalet historiker utgår från att alla människor har ett behov av historia och att det bakom detta behov finns en önskan om kontinuitet och kronologi för att skapa mening och självkännedom. Ett av de vanligare exemplen som historiker återkommer till för att belägga denna tes – vid de fåtaliga tillfällen då ett sådant beläggande avkrävs – utgörs dock inte av en analys av vem-som-helst med ett historieintresse. Argumentet utgår istället från analyser av vittnesmål från överlevande från Förintelsen. I psykologiska undersökningar har det nämligen visat sig att de traumatiserade lägerfångarna tenderade att sträva efter att sätta in sig själva i ett större sammanhang – en övergripande berättelse – för att klara av den kaotiska ickeexistensen – både under sin tid i lägren och, i de fall de överlevt, efteråt som ett försök att förklara just sin överlevnad.
En förenklad psykoanalytisk förklaring brukar följa en likartad argumentation, men då gäller traumat alla människors begär efter en viss grad av ordning och sammanhang för att undvika psykos och subjektsupplösning. Historiker menar däremot att detta behov av ordning alltid leder till ett universellt så kallat historiemedvetande, det vill säga att ett begär efter ordning och sammanhang per automatik leder till just historikerns huvuduppgift. Denna automatik anses dock inte kräva någon vidare förklaring eller fler exempel än de traumatiserade lägerfångarna; själva orsaken till att vi alla, oavsett erfarenheter, i större eller mindre utsträckning eftersträvar ordning och mening blir plötsligt ointressant och negligerad då den enda ordningsskapare som finns är historieskrivningen och predispositionen för det historiska medvetandet redan anses finnas i vår medfödda och ärvda hjärnstruktur. Problemet är alltså att vi historiker har hoppat över ett led i argumentationen. Vi har gått från att tala om extremt traumatiserade lägerfångar och deras behov av narrativ till att tala om alla människors behov av narrativ, men utan att längre tala om traumat som den utlösande faktorn. Istället anses behovet av ett historiskt narrativ bara finnas där, medfött och ofarligt, hos alla människor oavsett tidigare upplevelser. Lägerfångarna blir i historikernas argumentation enbart ett ovanligt tydligt exempel på det universella behovet av historia; deras behov ses som universellt och i princip oavhängigt det trauma de utsatts för: det specifika traumat har så att säga bara förstärkt ett behov som i sig inte är beroende av trauma. Det otillräckliga i denna argumentation är således inte antagandet att extremt traumatiserade människor är i behov av en sorts efterkonstruerad förklaring till varför de har utsatts för dessa meningslösa och fruktansvärda saker; det underliga och högst graverande är snarare att vi historiker har gjort historiska narrativ till en allenarådande princip samtidigt som vi för att naturalisera vårt eget ämnes existens avfärdar att det bakom detta behov alltid måste finnas ett trauma oavsett om vi suttit i ett koncentrationsläger eller inte.
Vad som istället borde vara vår slutsats är att historieskrivning är ett (av många) symptom på ett trauma – inte ett erkännande av eller en lösning på ett sådant. När vi så talar om trauma kan vi mycket väl – om vi så önskar – tala i universella termer (förlusten av det förflutna, förlusten av en imaginär kontroll och helhet, språkets övergrepp …), men däremot mer sällan i relativistiska eller ens särdeles specifika termer. Att försöka ge specifik mening och narrativ struktur åt ett sådant trauma blir nämligen alltför snabbt och enkelt ett sätt att skydda sig från det traumatiska. Ett skydd som utgår från att den ordning som den historieskrivande temporaliteten innebär alldeles av sig själv kommer att läka alla sår. Ett skydd som inte ens skyddar mot den eventuella läkningen utan snarare mot insikten att ett trauma aldrig kan läkas. Det ”läkta sår” som tidens gång förväntas ge upphov till är således en inkorporerad fetisch för den avsaknad av ordning som inte kan erkännas. Den förhoppning som tillskrivs tidens förmåga att bota är närmast cementerande och spelar en central roll för det melankoliska tillståndet där traumat kapslats in i subjektet och därmed gör förlusten närmast omöjlig att sörja.
Det är av den orsaken psykoanalysen är mer omsorgsfull än historieskrivningen. Psykoanalysen tillåter oss alla att ha minst ett trauma och minst ett begär, där både traumat och begäret alltid har en konstituerande karaktär. Den psykoanalytiska lösningen är därför inte, såsom den historiska forskningens, att bortse från detta trauma tills negligeringen har antagit (ämnes)institutionella former. Hos Jacques Lacan återfinns en annan typ av linjär temporalitet: en språkets temporalitet snarare än berättelsens, som framtvingas i själva artikulationen där varje ord måste sättas in i en både temporal och spatial kedja för att bilda en mening. I Jurgen Reeders läsning av Lacan innebär detta att linjär temporalitet helt enkelt uppstår därför att vi inte kan säga alla ord samtidigt – lika lite som vi kan skriva dem på varandra i en enda hög. Detta innebär samtidigt (och alltid redan) att varje uttalat ord skjuter sin betydelse framför sig, den kan aldrig bli fullständig. Detta upplevs som en ständig förlust av mening som är just traumatisk i det att vi inte vill erkänna den och därför fortsätter att tala med hoppet om att en dag kunna uppnå den perfekta sammansmältningen av beskrivningen och det beskrivna. Denna språkets ”nödvändiga” temporalitet är därför inte naturlig eller medfödd – ingen föds med ett färdigt språk i hjärnan – men språkets temporalitet återfinns inte heller i det omedvetna eftersom dess temporala linje uppstår först genom det krav eller det filter som läggs på ett språk som aspirerar på att bli medvetet. Detta krav kommer således inte ”inifrån” subjektet utan ”utifrån”: från den Andre, den diskursiva apparaten, som bidrar till subjektets så kallade utsageposition, det vill säga den position i vilken subjektet blir talande utan att nödvändigtvis själv kunna kontrollera vad som sägs.[5] Det är därför inte möjligt att utgå från en pre-social ”historisk” hjärnstruktur, men inte heller från en mer allmän temporal dito. Det är snarare talet som ger upphov till linjär temporalitet än tvärtom och denna temporalitet är därför också närmast ett symptom, eller i alla fall en effekt av ett symptom (vilket i min mening borde vara samma sak). Historieskrivningens temporalitet, med sitt försök att inte bara naturalisera detta symptom och bortse från traumat, utan även med sin mission att uppnå kunskap om människan och hennes förflutna för att förlösa henne, skulle, ur ett psykoanalytiskt perspektiv, kunna anses vara inne på helt fel spår. Det är utifrån detta som den amerikanske queerteoretikern Lee Edelman ställer den centrala frågan: Men vad om tidens sammanfallande med historien är symptomatiskt och inte historiskt?[6]
Symptom på vad? Mer konkret? Walter Benjamin försöker besvara den frågan i sin beskrivning av Klee’s tavla ”Historiens ängel”. Denna historiens ängel drivs av emancipatoriska begär att plocka upp alla spillror och döda från det förgångna, men är hjälplös i mötet med det förflutna. Benjamin pläderar därför för en emancipation som tar det förflutna för vad det är (”en enda katastrof”) och som inte låter sig förledas att tro att det finns en meningsfull förklaring (”kedja av händelser”) bakom denna katastrof.[7] Att ängeln står med ryggen mot framtiden är talande, men inte för att vi ska förvänta oss att ängeln ska vända sig om och lämna det förflutna osett. Nej, framtiden bör förbli oviss (och därmed föränderlig), men samtidigt som ängeln inte kan se framtiden – enbart det förflutna – har han uppenbarligen släppt taget. Han har släppt taget om de meningsfyllda sammanhangen, de förklarande detaljerna som vi vanligtvis kallar för historia och istället är det åsynen av det förflutna som det förflutna som driver ängelns emancipatoriska strävan. ”Att släppa taget” är trots allt emancipationens bokstavliga betydelse och kanske att det är först när man ger upp hoppet om att själv kunna sätta ord på ett trauma som dess symptomatiska reproduktion kan analyseras. Vi har alltid redan förlorat det förflutna och historieskrivning är ett halvdant sätt att hantera denna förlust.
Att det förflutna är en enda katastrof och enbart består av död, ”vet” historikern redan egentligen – jag ”visste” det redan som liten när jag halshögg mina legoriddare med fällgallret i legoborgen – men samtidigt vet vi inte det; vi gör allt vi kan för att inte erkänna det, vi tillskriver istället oss själva rollen som den som kan ”återuppväcka de döda”, ”ge dom upprättelse” och ”ge historien liv”. När vi försöker fylla gapet mellan dåtid och nutid med ett antal förklarande, ursäktande eller anklagande pilar, tabeller och tidslinjer, är det våra symptom vi underhåller. Om historisk forskning ska kunna bli mer än ett symptom, krävs inte enbart att vi historiker erkänner vårt omedvetna begär till det förflutna utan även att vi kritiskt studerar dess orsak och verkan. Ett svårt, men inte omöjligt, arbete som skulle kunna utveckla det kritiska tänkande som den amerikanske ”ex-historikern” Sande Cohen menar just nu ”[…] inte är möjligt i samband med akademiskt historiskt tänkande.”[8]
[1] Detta föredrag är egentligen en sammansättning av olika textsammanhang. Dels är det en utökad version av ”Därför är vi historiker”, Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 2, band 79, 2013, dels en förkortad version av ”Den odödliga historien: narrationen, händelsen och det förflutna”, i Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 1, band 78, 2012 samt lösryckta tankar från boken Anakronism: mot den historiska manin, Glänta, 2010 och en recension av Joan Scotts The Fantasy of Feminist History i Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 2, band 78, 2012.
[2] Joan W. Scott, The Fantasy of Feminist History, Duke University Press, 2011, sid 4 (min översättning)
[3] Joan W. Scott, The Fantasy of Feminist History, Duke university press, 2011, sid. 21 (min översättning)
[4] Se exempelvis Ewa Ziarek, An ethics of dissensus: postmodernity, feminism and the politics of radical democracy, Stanford university press, 2001 och Slavoj Žižek, The plague of fantasies, Verso, 1997
[5] Jurgen Reeder, Begär och etik: om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen, Symposion, 1990
[6] Lee Edelman, No Future: Queer theory and the death drive, Duke university press, 2004, sid 181 (min översättning)
[7] Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, Bild och dialektik: Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark, Symposion, 1991
[8] Sande Cohen, Historical culture, University of California press, 1986, sid 2 (min översättning)
Historisk kunskap är status. Ju mer detaljer desto högre status. Det lärde jag mig tidigt. Jag läste mig nämligen igenom hela skolbiblioteket på låg- och mellanstadiet och det var inget tvivel om att när jag återupprepade den svenska kungalängden blev lärare och andra vuxna mer imponerande än när jag återupprepade innehållet i Ronja Rövardotter eller min legolåda. Den bästa kombinationen för mig blev så klart den historiska romanen: Olov Svedelids barnboksserie om svensk historia, Sven Wernströms bokserie Trälarna, eller Vibeke Olssons böcker om fattigt folk i antikens Rom (Sabinas bok och Hedningarnas förgård). Där kunde jag både känna läslust och läsnytta: spänning och status samlat i en och samma bok. Att de flesta av dessa barn- och ungdomsböcker hade ett så kallat underifrån-perspektiv och ett tydligt moraliskt budskap var förmodligen väsentligt, men i ärlighetens namn var maktutnyttjanden, ondska och död självklart det som drog till sig min uppmärksamhet. Genren legitimerade blodiga scener och omoraliska karaktärer i en mycket större utsträckning än de skönlitterära ungdomsböckerna eller -serierna som var bundna till vad som ansågs passande att fabulera för barn och ungdomar (Bamse, etcetera). Barns behov av bekräftelse och förkärlek till det morbida leder förmodligen rätt ofta till ett intresse för historia. En inte särskilt bra början. I synnerhet inte om det uppmuntras.
Det är nämligen lätt att imponera med historiska kunskaper: det kräver inte mer än ett gott minne, ett bibliotek och en publik som inte kan mer än man själv. Allt detta hade jag tillgång till som barn. Det finns med andra ord fördelar med att komma från en så kallad ”studieovan hemmiljö”. Nackdelen är att ingen upplyser en om behovet av analys och kritik. Eller att det finns andra ämnen att läsa vid universitetet än historia. Så jag läste historia. Efter ett par terminer blev jag trött på att göra det jag redan gjort ända sen 10-års ålder: att memorera detaljer. När den obligatoriska teorikursen på tredje terminen infann sig blev jag därför arg: varför först nu? Varför vänta med att upplysa om behovet av analys och kritik tills efter att de morbida behoven, återigen, tillfredsställts? Och varför bara en kurs? Det var ju detta som var nytt! Allt annat fanns ju redan i böckerna, men en analys var inte en återupprepning, den var min skapelse och mitt ansvar. En analys krävde en annan sorts inläsning och ett annat förhållningssätt till, i princip, allt.
Jag fick gå utanför historieämnet för att få mer av detta. Det som förväntades av en historiker låg inte för mig längre. Min syn på akademin hade förändrats: det var inte längre status som drev mina studier och det morbida – orättvisorna och makten – såg jag i en mer nutida och akut tappning, alltför nära inpå för att kunna fungera som underhållning och spänning. Jag kunde inte se historia som något annat än simulacra. Ett opium för massorna. En institutionaliserad konservator. Ändå blev jag doktorand i historia. Kanske för att Göran Persson just då avsatt pengar till Nationella forskarskolan i historia och jag fick ansökningspapperen satta i handen direkt efter att magisteruppsatsen examinerats. Kanske för att jag inte visste bättre. Kanske för att jag ville rätta till något som var fel. Kanske för att status fortfarande spelade en roll. Kanske för att jag ville göra upp med barndomens naiva historiebehov. Kanske för att jag annars hade varit arbetslös. Oavsett så blev jag faktiskt uppmuntrad att vara en del av historieämnet. Jag vet inte om min väg in i historieämnet är unik eller inte, men att det oftast börjat med ett behov av en legitim kombination av status och morbiditet är jag är rätt säker på.
De flesta historiker menar nog att de ingår i ett kollektivt kunskapsprojekt med relativt gemensam målsättning: förståelse för det förflutna förväntas fungera som en förutsättning för framtida förbättring. Vilken förståelse och vilken förbättring skiljer sig förmodligen mellan olika skolor och forskare: för en del är det stora samhällsomvälvande förbättringar som är målet, för andra är det en fråga om detaljnivå, att rätta till en minneslucka för att bidra till en bättre helhetsbild, eller för att försvara sakernas tillstånd mot vad som upplevs som hotfulla krafter. Man kan förmodligen skönja en höger-vänsterskala i dessa olika förhållningssätt till förändring, men zoomar man ut så sker dessa meningsskiljaktigheter inom ramarna för en mycket likartad kunskapsdefinition. Frågan är om det är en önskvärd kunskapsdefinition.
Det finns historiker som har försökt utröna vad historiker håller på med och varför. Den amerikanska feministiska historikern Joan Wallace Scott vill exempelvis visa hur psykoanalytisk teori inte bara kan utan även bör användas som en ”kritisk läspraktik för historia”.[2] Hos Scott får inte enbart makt och kön en historia utan även historia per se, och det begär som historiker hyser till alla dessa kategorier kan sättas in i en kritisk analys. Hon använder begreppet fantasi som hon menar är det fenomen som underminerar varje försök att slå fast psykets eller könsskillnadens oföränderlighet. Fantasier är olika gestaltningar av begär och rör sig på så sätt som en skugga bakom varje, till synes, rationellt grundat beslut. Det är en skugga som både kan förstärka och rasera en föreliggande ordning: begär kan ju sträva mot att låsa fast objekt likaväl som att lösgöra dem. Gemensamt för fantasier är dock att de inte uppstår ur ett tomt omedvetet, opåverkat av sin tids normer, lagar och krav. Även om vi gärna definierar fantasier som fritt spel eller det omedvetnas slumpartade drömvärld är varje fantasi ändå beroende av associationer och symboler från den medvetna världen.
Men denna värld av normer och symboler är i sin tur inte oberoende av fantasin; enligt den lacanianska psykoanalys som Scott anammat är normativa kategorier aldrig helt möjliga att fixera, det vi ser kan helt enkelt inte beskrivas eller representeras på ett uttömmande och fullständigt sätt hur mycket vi än begär en sådan omnipotens. Så om verkligheten är obeskrivlig, kaotisk och utan gränser och begripliga skillnader, blir språket ett utmärkt sätt för oss att omorganisera denna verklighet utifrån en logisk, och inte minst temporal, ordning. En fantasi är en sådan omorganisering, men till skillnad från berättelser eller historiska narrativ (som också är exempel på samma omorganisering) befinner sig fantasin fortfarande i ett outtalat läge, mer släkt med drömmen eller myten än med den nedskrivna historien. Fantasin innehåller ofta element av överskridande av kulturella och sexuella förbud, av överdrifter, av infantilitet och omnipotens som försvårar det direkta uttalandet och nedskrivandet, men det är samtidigt fantasier som driver oss att skriva berättelser och historiska narrativ. Och det är dessa ”fantasifulla” berättelser, menar Scott, som historikern möter i arkivet och som vi behöver psykoanalytiska verktyg för att analysera. Den feministiska historikerns uppgift, menar Scott, bör vara att fråga sig ”hur, under vilka förhållanden och utifrån vilka fantasier som mäns och kvinnors identiteter – som så många historiker tar för givna – artikuleras och erkänns”.[3]
Hon benämner även den feministiska historikerns egen fantasi (boken jag hämtar detta från heter The Fantasy of Feminist History) och menar att vi behöver omformulera vår fantasi, inte låta den vara omnipotent utan i stället anamma den alltid ofullkomliga könsskillnadens ontologi som medför att även våra fantasier är ofullkomliga och att det är denna ofullkomlighet som bör utgöra motorn i historikerns önskan, i stället för begäret att klassificera eller ta temporalitet och kausalitet för givna. Men häri finns en ambivalens hos Scott; fantasier i en mer renodlad lacaniansk definition är sällan särdeles radikala eller subversiva. Förvisso kan begäret att överskrida ett tabu ingå, men det är oftast rätt banala infantila överskridanden. För många politiska lacanianer är således fantasier otillförlitliga och problematiska.[4] I Scotts epilog – ett upprop för ett feministiskt arkiv – faller saker och ting inte riktigt på plats; historiseringen, vördnaden för det förflutna enbart för att det är förflutet, och även fantasin (nu i form av ”imagination”) dyker i stället upp som förslag på metoder och ingångssätt för den feministiska historikern. Någonting tar alltså emot, även hos Scott: historiens status måste försvaras, även av henne. Det omedvetna kan helt enkelt inte tillskrivas en destruktiv, exkluderande eller ens slumpartad funktion – den måste, även hos Scott, få innebära något positivt, konstruktivt, uppbyggligt, något som kan göra historieskrivningen, historiseringen, mer allomfattande och mer inkluderande.
Hon lämnar således psykoanalysens kritiska förhållningssätt till kronologi och tid och går in på historiseringar som kräver en helt annan tidsuppfattning och analys än den hon själv förespråkar. Historiseringar som, visar det sig, egentligen inte är nödvändiga för hennes argumentation; den franska slöjpolitiken, religionens relation till jämställdhet och den franska förförelseteorin som hon diskuterar är precis lika intressanta utan de historiserande elementen. Historiseringen – att ”sätta in debatten i dess historiska sammanhang” – riskerar snarare att förslöa vår relation till argumentationen, att skylla ett dåligt argument för en dålig sak på det förflutna, istället för att bedöma det som just exempel på argument som upprepas och produceras även i dag, inte minst genom historieskrivningens återupprepanden. Min känsla är att Scott inte riktigt vill ta steget helt ut och ta konsekvenserna av vad en psykoanalytisk teori innebär för historieämnet.
Enligt Lacan är det exempelvis inte faktiska händelser i barndomen som klienten måste bli påmind om – det är de händelser som klienten omedvetet väljer att minnas, i all sin begärsdrivna efterkonstruktion, som är centrala just för att de är utvalda. Med den definitionen kan man säga att historikerna har utsett sig själva till de som har rätt att påminna – att historikernas begär till vissa efterkonstruerade händelser i det förflutna ska få vara schablon för alla, ja, för ett helt samhälles hantering av det förflutna. Men utan att vi behöver ta ansvar för vad vi har valt att lyfta fram. Den väsentliga analysen – varför väljer vi att minnas just det vi väljer att minnas – får därmed inte möjlighet att bli en del av historikerns arbetssätt och forskningssyfte.
Det finns historisk forskning som handlar om trauma. Där om någon stans tänker man att historikern ställs inför frågan om ansvar för vad som lyfts fram och vem som tillskrivs vad.
Det stora flertalet historiker utgår från att alla människor har ett behov av historia och att det bakom detta behov finns en önskan om kontinuitet och kronologi för att skapa mening och självkännedom. Ett av de vanligare exemplen som historiker återkommer till för att belägga denna tes – vid de fåtaliga tillfällen då ett sådant beläggande avkrävs – utgörs dock inte av en analys av vem-som-helst med ett historieintresse. Argumentet utgår istället från analyser av vittnesmål från överlevande från Förintelsen. I psykologiska undersökningar har det nämligen visat sig att de traumatiserade lägerfångarna tenderade att sträva efter att sätta in sig själva i ett större sammanhang – en övergripande berättelse – för att klara av den kaotiska ickeexistensen – både under sin tid i lägren och, i de fall de överlevt, efteråt som ett försök att förklara just sin överlevnad.
En förenklad psykoanalytisk förklaring brukar följa en likartad argumentation, men då gäller traumat alla människors begär efter en viss grad av ordning och sammanhang för att undvika psykos och subjektsupplösning. Historiker menar däremot att detta behov av ordning alltid leder till ett universellt så kallat historiemedvetande, det vill säga att ett begär efter ordning och sammanhang per automatik leder till just historikerns huvuduppgift. Denna automatik anses dock inte kräva någon vidare förklaring eller fler exempel än de traumatiserade lägerfångarna; själva orsaken till att vi alla, oavsett erfarenheter, i större eller mindre utsträckning eftersträvar ordning och mening blir plötsligt ointressant och negligerad då den enda ordningsskapare som finns är historieskrivningen och predispositionen för det historiska medvetandet redan anses finnas i vår medfödda och ärvda hjärnstruktur. Problemet är alltså att vi historiker har hoppat över ett led i argumentationen. Vi har gått från att tala om extremt traumatiserade lägerfångar och deras behov av narrativ till att tala om alla människors behov av narrativ, men utan att längre tala om traumat som den utlösande faktorn. Istället anses behovet av ett historiskt narrativ bara finnas där, medfött och ofarligt, hos alla människor oavsett tidigare upplevelser. Lägerfångarna blir i historikernas argumentation enbart ett ovanligt tydligt exempel på det universella behovet av historia; deras behov ses som universellt och i princip oavhängigt det trauma de utsatts för: det specifika traumat har så att säga bara förstärkt ett behov som i sig inte är beroende av trauma. Det otillräckliga i denna argumentation är således inte antagandet att extremt traumatiserade människor är i behov av en sorts efterkonstruerad förklaring till varför de har utsatts för dessa meningslösa och fruktansvärda saker; det underliga och högst graverande är snarare att vi historiker har gjort historiska narrativ till en allenarådande princip samtidigt som vi för att naturalisera vårt eget ämnes existens avfärdar att det bakom detta behov alltid måste finnas ett trauma oavsett om vi suttit i ett koncentrationsläger eller inte.
Vad som istället borde vara vår slutsats är att historieskrivning är ett (av många) symptom på ett trauma – inte ett erkännande av eller en lösning på ett sådant. När vi så talar om trauma kan vi mycket väl – om vi så önskar – tala i universella termer (förlusten av det förflutna, förlusten av en imaginär kontroll och helhet, språkets övergrepp …), men däremot mer sällan i relativistiska eller ens särdeles specifika termer. Att försöka ge specifik mening och narrativ struktur åt ett sådant trauma blir nämligen alltför snabbt och enkelt ett sätt att skydda sig från det traumatiska. Ett skydd som utgår från att den ordning som den historieskrivande temporaliteten innebär alldeles av sig själv kommer att läka alla sår. Ett skydd som inte ens skyddar mot den eventuella läkningen utan snarare mot insikten att ett trauma aldrig kan läkas. Det ”läkta sår” som tidens gång förväntas ge upphov till är således en inkorporerad fetisch för den avsaknad av ordning som inte kan erkännas. Den förhoppning som tillskrivs tidens förmåga att bota är närmast cementerande och spelar en central roll för det melankoliska tillståndet där traumat kapslats in i subjektet och därmed gör förlusten närmast omöjlig att sörja.
Det är av den orsaken psykoanalysen är mer omsorgsfull än historieskrivningen. Psykoanalysen tillåter oss alla att ha minst ett trauma och minst ett begär, där både traumat och begäret alltid har en konstituerande karaktär. Den psykoanalytiska lösningen är därför inte, såsom den historiska forskningens, att bortse från detta trauma tills negligeringen har antagit (ämnes)institutionella former. Hos Jacques Lacan återfinns en annan typ av linjär temporalitet: en språkets temporalitet snarare än berättelsens, som framtvingas i själva artikulationen där varje ord måste sättas in i en både temporal och spatial kedja för att bilda en mening. I Jurgen Reeders läsning av Lacan innebär detta att linjär temporalitet helt enkelt uppstår därför att vi inte kan säga alla ord samtidigt – lika lite som vi kan skriva dem på varandra i en enda hög. Detta innebär samtidigt (och alltid redan) att varje uttalat ord skjuter sin betydelse framför sig, den kan aldrig bli fullständig. Detta upplevs som en ständig förlust av mening som är just traumatisk i det att vi inte vill erkänna den och därför fortsätter att tala med hoppet om att en dag kunna uppnå den perfekta sammansmältningen av beskrivningen och det beskrivna. Denna språkets ”nödvändiga” temporalitet är därför inte naturlig eller medfödd – ingen föds med ett färdigt språk i hjärnan – men språkets temporalitet återfinns inte heller i det omedvetna eftersom dess temporala linje uppstår först genom det krav eller det filter som läggs på ett språk som aspirerar på att bli medvetet. Detta krav kommer således inte ”inifrån” subjektet utan ”utifrån”: från den Andre, den diskursiva apparaten, som bidrar till subjektets så kallade utsageposition, det vill säga den position i vilken subjektet blir talande utan att nödvändigtvis själv kunna kontrollera vad som sägs.[5] Det är därför inte möjligt att utgå från en pre-social ”historisk” hjärnstruktur, men inte heller från en mer allmän temporal dito. Det är snarare talet som ger upphov till linjär temporalitet än tvärtom och denna temporalitet är därför också närmast ett symptom, eller i alla fall en effekt av ett symptom (vilket i min mening borde vara samma sak). Historieskrivningens temporalitet, med sitt försök att inte bara naturalisera detta symptom och bortse från traumat, utan även med sin mission att uppnå kunskap om människan och hennes förflutna för att förlösa henne, skulle, ur ett psykoanalytiskt perspektiv, kunna anses vara inne på helt fel spår. Det är utifrån detta som den amerikanske queerteoretikern Lee Edelman ställer den centrala frågan: Men vad om tidens sammanfallande med historien är symptomatiskt och inte historiskt?[6]
Symptom på vad? Mer konkret? Walter Benjamin försöker besvara den frågan i sin beskrivning av Klee’s tavla ”Historiens ängel”. Denna historiens ängel drivs av emancipatoriska begär att plocka upp alla spillror och döda från det förgångna, men är hjälplös i mötet med det förflutna. Benjamin pläderar därför för en emancipation som tar det förflutna för vad det är (”en enda katastrof”) och som inte låter sig förledas att tro att det finns en meningsfull förklaring (”kedja av händelser”) bakom denna katastrof.[7] Att ängeln står med ryggen mot framtiden är talande, men inte för att vi ska förvänta oss att ängeln ska vända sig om och lämna det förflutna osett. Nej, framtiden bör förbli oviss (och därmed föränderlig), men samtidigt som ängeln inte kan se framtiden – enbart det förflutna – har han uppenbarligen släppt taget. Han har släppt taget om de meningsfyllda sammanhangen, de förklarande detaljerna som vi vanligtvis kallar för historia och istället är det åsynen av det förflutna som det förflutna som driver ängelns emancipatoriska strävan. ”Att släppa taget” är trots allt emancipationens bokstavliga betydelse och kanske att det är först när man ger upp hoppet om att själv kunna sätta ord på ett trauma som dess symptomatiska reproduktion kan analyseras. Vi har alltid redan förlorat det förflutna och historieskrivning är ett halvdant sätt att hantera denna förlust.
Att det förflutna är en enda katastrof och enbart består av död, ”vet” historikern redan egentligen – jag ”visste” det redan som liten när jag halshögg mina legoriddare med fällgallret i legoborgen – men samtidigt vet vi inte det; vi gör allt vi kan för att inte erkänna det, vi tillskriver istället oss själva rollen som den som kan ”återuppväcka de döda”, ”ge dom upprättelse” och ”ge historien liv”. När vi försöker fylla gapet mellan dåtid och nutid med ett antal förklarande, ursäktande eller anklagande pilar, tabeller och tidslinjer, är det våra symptom vi underhåller. Om historisk forskning ska kunna bli mer än ett symptom, krävs inte enbart att vi historiker erkänner vårt omedvetna begär till det förflutna utan även att vi kritiskt studerar dess orsak och verkan. Ett svårt, men inte omöjligt, arbete som skulle kunna utveckla det kritiska tänkande som den amerikanske ”ex-historikern” Sande Cohen menar just nu ”[…] inte är möjligt i samband med akademiskt historiskt tänkande.”[8]
[1] Detta föredrag är egentligen en sammansättning av olika textsammanhang. Dels är det en utökad version av ”Därför är vi historiker”, Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 2, band 79, 2013, dels en förkortad version av ”Den odödliga historien: narrationen, händelsen och det förflutna”, i Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 1, band 78, 2012 samt lösryckta tankar från boken Anakronism: mot den historiska manin, Glänta, 2010 och en recension av Joan Scotts The Fantasy of Feminist History i Scandia – tidskrift för historisk forskning, häfte 2, band 78, 2012.
[2] Joan W. Scott, The Fantasy of Feminist History, Duke University Press, 2011, sid 4 (min översättning)
[3] Joan W. Scott, The Fantasy of Feminist History, Duke university press, 2011, sid. 21 (min översättning)
[4] Se exempelvis Ewa Ziarek, An ethics of dissensus: postmodernity, feminism and the politics of radical democracy, Stanford university press, 2001 och Slavoj Žižek, The plague of fantasies, Verso, 1997
[5] Jurgen Reeder, Begär och etik: om kön och kärlek i den fallocentriska ordningen, Symposion, 1990
[6] Lee Edelman, No Future: Queer theory and the death drive, Duke university press, 2004, sid 181 (min översättning)
[7] Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, Bild och dialektik: Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark, Symposion, 1991
[8] Sande Cohen, Historical culture, University of California press, 1986, sid 2 (min översättning)