Efter terroristdådet mot Charlie Hebdo-redaktionen i Paris spred sig snabbt solidaritetskampanjen ”Je suis Charlie” i både Frankrike och andra delar av västvärlden. Ganska snart efteråt dök det upp diskussioner om själva tidningen och om man verkligen ville ”vara” Charlie – som publicerat Mohammedkarikatyrer och andra, mer allmänt vulgära och sexistiska satirbilder. Ingen sa så klart att redaktionen fick skylla sig själv – det är inte på den nivån diskussionerna ligger. Problemet var att detta ”Jag är…” skavde. Att ta orden i sin mun, att säga att man är något som man inte helt och hållet – eller ens alls – vill vara, tog emot.
En redaktör kontaktade mig och ville att jag skrev något utifrån Sara Ahmeds bloggtexter om feministisk killjoy. Jag skrev, men texten blev inte antagen. Kanske för att jag dödade killjoyen.
Försök till inlägg i den pågående feministiska debatten som inte fick vara med någonstans.
Reaktionerna efter Linderborgs artikel i Aftonbladet överraskade mig; inte för att jag förstod att hon på vissa punkter riskerade att missförstås då hon tog upp exempel som många idag är vana vid att på förhand anta att dom vet vad dom tycker om. Reaktionerna överraskade i sin oförmåga att sätta in hennes huvudargument i en feministisk debatt som pågått i mer än 20 år. Nej, det är inte den mellan socialkonstruktivister och biologister. Inte heller den mellan jämställdhets-feminister och queerfeminister. Det är inte ens en debatt mellan erkännandets identitetspolitik och omfördelningens ekonomiska politik. Och det har väldigt lite att göra med intersektionalitetsdebatten, vars inte helt oproblematiska lösgörande från akademin är värd en egen artikel. A rejected answer to a position paper in Nora - Nordic Journal of Feminist and Gender Research (Routledge/Taylor & Francis). The link to the paper I criticize is unfortunately only available by university-inlog: Helle Rydström, "Nordic Gender Studies Conferences: Windows to a Global and Postcolonial World?", Nora Vol. 22. No. 2, pp. 147-154, 2014.
What happens when the global negates the local by a promotion of English-speaking, well-established and world leading researchers as the only valid representative for postcolonial feminist and by blaming a local conference for being local? Ett debattinlägg som inte "fick plats" i det tilltänkta numret.
Att vara solidarisk med det olevbara livet, att veta att vi är utelämnade åt varandra och därför beroende av varandra; när den feministiska teoretikern Judith Butler skriver om detta olevbara liv, sätter hon in det i just ett sådant sammanhang som Leila Brännström också gör i sin artikel i Bang 3/2014: erfarenheterna kan inte förena oss då de är alltför olika. Därför måste vi förlita oss på solidariteten och vetskapen om allas skörhet (precariousness). Börjar med att citera en fotnot jag själv skrivit:
"Derrida skriver följande om textens adressat: 'Varje skrift måste alltså - för att vara det den är - kunna fungera i total frånvaro av varje slags empiriskt bestämd mottagare. Och denna frånvaro är inte en kontinuerlig omvandling av närvaro - den innebär att närvaron bryts, att mottagarens 'död' eller möjliga 'död' finns inskriven i märkets struktur [...].' (Derrida, 1972, svensk övers. 2000, s. 120) Här är det möjligt att den digitala hypertexten i form av en blogg eller en sida på Facebook med sitt underförstådda krav på eller behov av omedelbar feedback är ett förgängligt försök av författaren att kontrollera läsningen och läsaren av texten: reaktionen på texten kommer tillbaka i form av både kommentar och adress. Samtidigt kan hypertext i allmänhet ses som ett okontrollerbart hopp ut i en 'total frånvaro av varje slags empiriskt bestämd mottagare' - fast enbart om den eftertraktade funktionen 'comment' och 'reply' inte återfinns." (Edenheim, Anakronism - mot den historiska manin, Glänta 2011) Jag behåller 'comment' och 'reply'. Du får finnas om du vill. |