Metaforer om tid och historia – vad gör de med
oss?
Min presentation idag är ett första, tentativt försök att förstå historikerns relation till arkivet. Det är en del av ett förhoppningsvis framtida forskningsprojekt, där flera aspekter rörande denna relation skulle komma att studeras – såsom arkivets institutionella status, olika sorters arkiv, etc. i relation till historikernas olika teoretiska och metodologiska infallsvinklar. Så här i startskedet består dock min presentation i första hand av exempel på hur historiker talar om arkivet – i läroböcker och egna forskningstexter, där ”arkivet” oftast är relativt ospecificerat och nästan monolitiskt framställt.
För historiker fyller arkivet en viktig funktion i forskningsprocessen och hur vi förhåller oss till och talar om arkivet är färgat av våra forskningsbehov och förväntningar. I och med att historieämnet har förändrats har även materialanvändningen utökats och idag söker sig historiker inte enbart till de allmänna arkiven utan även till en rad andra sorters arkiv och materialsamlingar, såsom arbetarrörelsens arkiv, specifika samlingsarkiv, etc. På samma sätt har arkiven förändrats, dels utifrån nya teknologier och dels utifrån lagändringar och skapandet av nya politikområden (såsom kulturpolitik, regionalpolitik, rättighetspolitik, etc.).
Mitt fokus är dock inte så mycket på dessa förändringar i sig, där finns det redan rätt mycket gjort, utan jag har en mer generell frågeställning rörande hur den historiska forskningen, historieämnets legitimitet i samhället och historikerns syn på det förflutna påverkas av våra idéer om arkivet – vad anser vi att arkivet kan göra för oss och vad tror vi att vi kan göra med arkivet? Syftet är att undersöka historikers relation till arkivet utifrån ett epistemologiskt perspektiv, det vill säga som en relation som formerar kunskap. Men då kanske inte i första hand den kunskap vi ser som ”slutprodukten” av arkivarbetet (själva innehållet i boken eller artikeln; forskningsresultatet), utan snarare den kunskap som formeras av för givet tagna idéer om vad arkivet är, i relation till vad arkivet de facto är, med alla dess möjligheter och, framför allt, begränsningar. En stor del av vad som ”händer” i arkivet påverkar och påverkas även av historikerns metodologiska utgångsläge, det vill säga vad historikern anser möjligt att göra med materialet och vad arkivet förväntas kunna bistå med. Det är väsentligt att studera denna relation och dess effekt på kunskap för att förstå historikerns samhällsroll i ett större perspektiv: hur legitimeras historisk kunskap generellt? Vad används denna kunskap till inom andra områden? Hur formas historieämnet i sin tur av att behöva förhålla sig till dessa legitimitetskrav och behovsanspråk?
Utgångsläget för studien är således att inte ta behovet av det vi kallar för historisk kunskap för given, utan istället att försöka analysera behovets tillblivelseprocess och legitimitet ur ett ”öppet” perspektiv där svaret på frågan om vi behöver historisk kunskap inte redan är förutbestämt; ett perspektiv som dock inte har ett egenvärde i sig, utan enbart är nödvändigt för att dels kunna diskutera vad historisk kunskap kan anses vara, och dels för att kunna fånga in även det som vi tar för givet, såsom exempelvis arkivets självklara roll som historikerns länk till det förflutna.
Och redan här har jag tvingats att använda en metafor för att förklara relationen: ”en länk till det förflutna”. Det är just sådana metaforer jag är intresserad av att studera och förstå hur de påverkar och skapar historikerns relation till arkivet.
Jag har hittat flera metaforer i texter som avspeglar den inomvetenskapliga relationen till arkivet, i synnerhet läroböcker i historisk metod (för universitetsstuderande och doktorander) och nyckelartiklar i historiska tidskrifter. En preliminär läsning av detta material var rätt överraskande: man finner relativt fåordiga beskrivningarna av arkivet, både rörande dess (olika) officiella uppdrag och som fysisk plats. Effekterna av att proveniensprincipen inte gäller alla arkiv diskuteras exempelvis sällan, trots att källkritikens egen definition av vad som utgör en källa är att den ”tillkommit i ett annat syfte än att bidra till historik kunskap” (Florén; Ågren, 1998, s. 69). Vilket är något som proveniensprincipen hjälper till att ”säkerställa”. Om hela arkivet tillkommit för att bidra till historisk kunskap, såsom det kan sägas ha gjort när det gäller vissa folkrörelsearkiv, vad innebär då det för denna källkritik? Inte heller uttalas alltid arkivväsendets egen historia och tillblivelse; snarare verkar det ske en sorts ”avpolitisering” av arkivets syfte, som om arkivets intima relation till statsmakten är irrelevant eller neutral: ”Arkivets funktion är att minska slumpen i den urvalsprocess som leder till vilka källor och sakuppgifter som sparas i framtiden.” (Metodövningar i historia, 1993, s. 30). Att minska slumpen innebär att ett urval har skett, oftast baserade på statens intresse att bevara visst material för framtida legitimitet, men dessa – och andra grunder – skrivs inte ut.
Likaså kan man lägga märke till hur definitionen av vetenskapliga begrepp (såsom skillnaden mellan kvarlevor och berättande källor, som är väsentliga och relevanta för historisk forskning) blandas med mer mystifierande påståenden där den epistemologiska processen döljs och istället ersätts av en sorts naturaliserad narrationsöverföring: ”Genom sina frågor och metoder får historiken dem [källorna] att berätta […] Texter (och bilder) kan fås att berätta samma berättelse som de gjorde då de skapades.” (Florén; Ågren, 1998, s. 71; min kursiv.). Källorna ”fås” att berätta – men exakt vad som döljer sig bakom detta ”fås” definieras inte. Exakt hur kunskapsprocessen äger rum är med andra ord höljt bakom metaforer och, i det här fallet, en passiv verbform. Och dessutom åläggs källan här kravet att kunna berätta en berättelse – ett krav som faktiskt inte återfinns i arkivlagen och som pekar mot att historikerns begär till berättandet inte är sprunget ur en lag utan snarare ur historieämnet i sig själv.
Min fråga är, Vilken epistemologi är nödvändig för att en historiker exempelvis ska kunna skriva att ”källorna talar till oss” eller att vi i arkivet kan ”möta människor från det förflutna”? Sådana vanligt förekommande metaforer verkar ibland kunna forma vår relation till arkivet i minst lika stor utsträckning som den byråkratiska verklighet som de allmänna arkiven är uppbyggda kring eller dom mer vetenskapligt grundade begreppen och kategorierna som också lärs ut i metodböckerna. Det är därför givande att studera denna diskrepans och hur, ibland omöjliga, förväntningar kan påverka historikerns metodologi och praktik oavsett teoretisk hemvist. För inte tror vi historiker egentligen att källorna talar till oss, eller att vi möter människor från det förflutna? ”Att tala” kräver en aktiv position som texter eller bilder inte kan inta. ”Att möta människor från det förflutna” kräver antingen nån sorts tro på spöken eller, möjligtvis, att man talar om människoskelett som arkeologer och osteologer arbetar med, men rätt få historiker. Vad menar historikern med ”att möta” i det här sammanhanget? Hur möter man någon som inte finns, vem har den aktiva parten i detta ”möte”? Vem har ansvaret för den kunskap som ”utvinns”, ”fås att berätta”, ur ett möte där den ena parten inte kan protestera, tala, förklara?
Ofta talar historiker om den hermeneutiska cirkeln, där man uppnår förståelse för det förflutna genom en sammansmältning av horisonter: den egna nutida horisonten och den historiska horisonten man ser representerad i sitt källmaterial. Personligen är jag inte så övertygad om att det är en sammansmältning som sker, jag är rädd för att det oftare handlar om kolonisering, men oavsett är det intressant att se hur historiker går från att mycket väl förstå att källan representerar något som sagts och skrivits ner i det förflutna, till att tala om ”möten med människor” och ”källor som talar till oss”. Det är detta ”hopp” från begrepp till metafor som jag är intresserad av att analysera.
Det ”öppna” perspektiv som inledningsvis nämndes består här av att försöka förstå vilka kunskapsanspråk som sådana metaforer är beroende av; de ses således inte ”enbart” som metaforer utan som beskrivningar av vad historikern anser sig kunna göra i arkivet: återuppliva döda människor som talar genom källor, finna kulturarv som är gemensamma och tillgängliga, (för att ta ett annat exempel – ”kulturarv” är ju även det en metafor). Självfallet är det inte enbart genom sådana metaforer som historiker talar om sitt arbete i arkiven, men det är just diskrepansen som är intressant att studera, då det tenderar vara metaforerna som når ut till samhället och som i slutändan kommer tillbaks till ämnet som krav och förväntan. Min fråga är därför vad som kan återstå av historisk forskning om man inte kan legitimera forskningen och arkivens existens genom dylika metaforer. Vad kan historiker använda arkivet till utan att blir motsägelsefulla eller essentialistiska? Kräver det kanske en helt annan historiesyn och vad innebär det i så fall för den samhälleliga, populära diskursen om vad historiker gör? Den som både historiker och delvis även arkiven har gjort sig beroende av – både symboliskt och ekonomiskt.
Min presentation idag är ett första, tentativt försök att förstå historikerns relation till arkivet. Det är en del av ett förhoppningsvis framtida forskningsprojekt, där flera aspekter rörande denna relation skulle komma att studeras – såsom arkivets institutionella status, olika sorters arkiv, etc. i relation till historikernas olika teoretiska och metodologiska infallsvinklar. Så här i startskedet består dock min presentation i första hand av exempel på hur historiker talar om arkivet – i läroböcker och egna forskningstexter, där ”arkivet” oftast är relativt ospecificerat och nästan monolitiskt framställt.
För historiker fyller arkivet en viktig funktion i forskningsprocessen och hur vi förhåller oss till och talar om arkivet är färgat av våra forskningsbehov och förväntningar. I och med att historieämnet har förändrats har även materialanvändningen utökats och idag söker sig historiker inte enbart till de allmänna arkiven utan även till en rad andra sorters arkiv och materialsamlingar, såsom arbetarrörelsens arkiv, specifika samlingsarkiv, etc. På samma sätt har arkiven förändrats, dels utifrån nya teknologier och dels utifrån lagändringar och skapandet av nya politikområden (såsom kulturpolitik, regionalpolitik, rättighetspolitik, etc.).
Mitt fokus är dock inte så mycket på dessa förändringar i sig, där finns det redan rätt mycket gjort, utan jag har en mer generell frågeställning rörande hur den historiska forskningen, historieämnets legitimitet i samhället och historikerns syn på det förflutna påverkas av våra idéer om arkivet – vad anser vi att arkivet kan göra för oss och vad tror vi att vi kan göra med arkivet? Syftet är att undersöka historikers relation till arkivet utifrån ett epistemologiskt perspektiv, det vill säga som en relation som formerar kunskap. Men då kanske inte i första hand den kunskap vi ser som ”slutprodukten” av arkivarbetet (själva innehållet i boken eller artikeln; forskningsresultatet), utan snarare den kunskap som formeras av för givet tagna idéer om vad arkivet är, i relation till vad arkivet de facto är, med alla dess möjligheter och, framför allt, begränsningar. En stor del av vad som ”händer” i arkivet påverkar och påverkas även av historikerns metodologiska utgångsläge, det vill säga vad historikern anser möjligt att göra med materialet och vad arkivet förväntas kunna bistå med. Det är väsentligt att studera denna relation och dess effekt på kunskap för att förstå historikerns samhällsroll i ett större perspektiv: hur legitimeras historisk kunskap generellt? Vad används denna kunskap till inom andra områden? Hur formas historieämnet i sin tur av att behöva förhålla sig till dessa legitimitetskrav och behovsanspråk?
Utgångsläget för studien är således att inte ta behovet av det vi kallar för historisk kunskap för given, utan istället att försöka analysera behovets tillblivelseprocess och legitimitet ur ett ”öppet” perspektiv där svaret på frågan om vi behöver historisk kunskap inte redan är förutbestämt; ett perspektiv som dock inte har ett egenvärde i sig, utan enbart är nödvändigt för att dels kunna diskutera vad historisk kunskap kan anses vara, och dels för att kunna fånga in även det som vi tar för givet, såsom exempelvis arkivets självklara roll som historikerns länk till det förflutna.
Och redan här har jag tvingats att använda en metafor för att förklara relationen: ”en länk till det förflutna”. Det är just sådana metaforer jag är intresserad av att studera och förstå hur de påverkar och skapar historikerns relation till arkivet.
Jag har hittat flera metaforer i texter som avspeglar den inomvetenskapliga relationen till arkivet, i synnerhet läroböcker i historisk metod (för universitetsstuderande och doktorander) och nyckelartiklar i historiska tidskrifter. En preliminär läsning av detta material var rätt överraskande: man finner relativt fåordiga beskrivningarna av arkivet, både rörande dess (olika) officiella uppdrag och som fysisk plats. Effekterna av att proveniensprincipen inte gäller alla arkiv diskuteras exempelvis sällan, trots att källkritikens egen definition av vad som utgör en källa är att den ”tillkommit i ett annat syfte än att bidra till historik kunskap” (Florén; Ågren, 1998, s. 69). Vilket är något som proveniensprincipen hjälper till att ”säkerställa”. Om hela arkivet tillkommit för att bidra till historisk kunskap, såsom det kan sägas ha gjort när det gäller vissa folkrörelsearkiv, vad innebär då det för denna källkritik? Inte heller uttalas alltid arkivväsendets egen historia och tillblivelse; snarare verkar det ske en sorts ”avpolitisering” av arkivets syfte, som om arkivets intima relation till statsmakten är irrelevant eller neutral: ”Arkivets funktion är att minska slumpen i den urvalsprocess som leder till vilka källor och sakuppgifter som sparas i framtiden.” (Metodövningar i historia, 1993, s. 30). Att minska slumpen innebär att ett urval har skett, oftast baserade på statens intresse att bevara visst material för framtida legitimitet, men dessa – och andra grunder – skrivs inte ut.
Likaså kan man lägga märke till hur definitionen av vetenskapliga begrepp (såsom skillnaden mellan kvarlevor och berättande källor, som är väsentliga och relevanta för historisk forskning) blandas med mer mystifierande påståenden där den epistemologiska processen döljs och istället ersätts av en sorts naturaliserad narrationsöverföring: ”Genom sina frågor och metoder får historiken dem [källorna] att berätta […] Texter (och bilder) kan fås att berätta samma berättelse som de gjorde då de skapades.” (Florén; Ågren, 1998, s. 71; min kursiv.). Källorna ”fås” att berätta – men exakt vad som döljer sig bakom detta ”fås” definieras inte. Exakt hur kunskapsprocessen äger rum är med andra ord höljt bakom metaforer och, i det här fallet, en passiv verbform. Och dessutom åläggs källan här kravet att kunna berätta en berättelse – ett krav som faktiskt inte återfinns i arkivlagen och som pekar mot att historikerns begär till berättandet inte är sprunget ur en lag utan snarare ur historieämnet i sig själv.
Min fråga är, Vilken epistemologi är nödvändig för att en historiker exempelvis ska kunna skriva att ”källorna talar till oss” eller att vi i arkivet kan ”möta människor från det förflutna”? Sådana vanligt förekommande metaforer verkar ibland kunna forma vår relation till arkivet i minst lika stor utsträckning som den byråkratiska verklighet som de allmänna arkiven är uppbyggda kring eller dom mer vetenskapligt grundade begreppen och kategorierna som också lärs ut i metodböckerna. Det är därför givande att studera denna diskrepans och hur, ibland omöjliga, förväntningar kan påverka historikerns metodologi och praktik oavsett teoretisk hemvist. För inte tror vi historiker egentligen att källorna talar till oss, eller att vi möter människor från det förflutna? ”Att tala” kräver en aktiv position som texter eller bilder inte kan inta. ”Att möta människor från det förflutna” kräver antingen nån sorts tro på spöken eller, möjligtvis, att man talar om människoskelett som arkeologer och osteologer arbetar med, men rätt få historiker. Vad menar historikern med ”att möta” i det här sammanhanget? Hur möter man någon som inte finns, vem har den aktiva parten i detta ”möte”? Vem har ansvaret för den kunskap som ”utvinns”, ”fås att berätta”, ur ett möte där den ena parten inte kan protestera, tala, förklara?
Ofta talar historiker om den hermeneutiska cirkeln, där man uppnår förståelse för det förflutna genom en sammansmältning av horisonter: den egna nutida horisonten och den historiska horisonten man ser representerad i sitt källmaterial. Personligen är jag inte så övertygad om att det är en sammansmältning som sker, jag är rädd för att det oftare handlar om kolonisering, men oavsett är det intressant att se hur historiker går från att mycket väl förstå att källan representerar något som sagts och skrivits ner i det förflutna, till att tala om ”möten med människor” och ”källor som talar till oss”. Det är detta ”hopp” från begrepp till metafor som jag är intresserad av att analysera.
Det ”öppna” perspektiv som inledningsvis nämndes består här av att försöka förstå vilka kunskapsanspråk som sådana metaforer är beroende av; de ses således inte ”enbart” som metaforer utan som beskrivningar av vad historikern anser sig kunna göra i arkivet: återuppliva döda människor som talar genom källor, finna kulturarv som är gemensamma och tillgängliga, (för att ta ett annat exempel – ”kulturarv” är ju även det en metafor). Självfallet är det inte enbart genom sådana metaforer som historiker talar om sitt arbete i arkiven, men det är just diskrepansen som är intressant att studera, då det tenderar vara metaforerna som når ut till samhället och som i slutändan kommer tillbaks till ämnet som krav och förväntan. Min fråga är därför vad som kan återstå av historisk forskning om man inte kan legitimera forskningen och arkivens existens genom dylika metaforer. Vad kan historiker använda arkivet till utan att blir motsägelsefulla eller essentialistiska? Kräver det kanske en helt annan historiesyn och vad innebär det i så fall för den samhälleliga, populära diskursen om vad historiker gör? Den som både historiker och delvis även arkiven har gjort sig beroende av – både symboliskt och ekonomiskt.