Tiden som kulturellt fenomen och som analytisk kategori
Att studera tiden som kulturellt fenomen är inte detsamma som att använda tiden som en analytisk kategori. Det är två väldigt olika saker som det är väsentligt att kunna identifiera om man vill kunna fortsätta teoretisera historikernas relation till tiden. Vi har en tendens att blanda samman det vi studerar (kulturellt fenomen) och teorin (där den analytiska kategorin ingår). Faktum är att vi har gjort det förr: istället för att använda begreppet X som en analytisk kategori (tid, kön, känsla, etik, språk, etc.) har historiker tagit dessa begrepp (vanligtvis från litteraturvetenskapen) och istället för att teoretisera har vi historiserat begreppet: ”Tidsuppfattning i olika tider”, ”Kvinnligt och manligt i historien”, ”Känslornas historia”, ”Etikens historia”, etc. Det lite lustiga i sammanhanget, är att syftet sägs vara att visa hur tid, kön, känslor, etik, etc. är föränderligt och att det då är fiffigt att visa hur olika perioder tolkat och relaterat till dessa begrepp på olika sätt. Men eftersom den teori som begreppen vanligtvis har kommit från – litteraturvetenskap, feministisk teori, psykoanalys, etc. – redan utgår från att dessa begrepp inte är konstanta utan just konstituerade av alltid skiftande maktrelationer eller sammanhang, är det på ett sätt ett lite onödigt arbete vi så gärna sätter igång. Och på något sätt är det som om vi aldrig kommer till själva teoretiseringen, för historiseringen har ju den fördelen – eller nackdelen, beroende på hur man ser det – att aldrig kunna bli färdig. På så sätt skapar vi jobb till oss själva, men bidrar vi till något utöver det?
”Genus” är som sagt ett exempel på detta – vi kan studera manligt och kvinnligt, män och kvinnor, utan att vi använder genus som en analytisk kategori. Det händer ofta, inte bara bland historiker. Joan Scotts ”Gender as a useful category for historical research” (1986) var ett försök att göra om gender till just en analytisk kategori, men hon var redan då osäker på om det gick – i originalartikel var rubriken en fråga, inte ett påstående och redan tio år senare, när hon skrev Only paradoxes to offer, är det inte gender som är den analytiska kategorin, utan könsskillnad (könsskillnadsskolans begrepp med tillhörande teori), och inte heller var det manligt och kvinnligt (gender) i sig hon studerade, utan hon var ute efter att förstå vad som gav upphov till gender. För det syftet behövde hon teori, och det som utkristalliserade sig var en feministiskt psykoanalytisk teori – m.a.o. inom ramarna för samma teoribildning som Judith Butler, Elisabeth Grosz, och andra feministiska filosofer som vi historiker inte kanske känner oss helt hemma med. Men vad gjorde vi då? Jo, vi fortsatte läsa Scott från 1986 och valde att tolka henne som en rätt traditionell genushistoriker med syfte att kartlägga hur manligt och kvinnligt har förändrats över tid. Inte varför manligt och kvinnligt är kategorier som anses nödvändiga – oavsett tid och rum och oavsett vilket innehåll de har fyllts med under en specifika tidsperiod.
Att inte sätta ner foten i en teoretisk skola, att inte ta ett ontologiskt ställningstagande, är nog något som kännetecknar den forskning som gärna säger sig vara influerad av poststrukturalism, men inte vill ta steget fullt ut och bli poststrukturalistisk. Rädsla för en sorts uttalat universalistiskt anspråk, har dessutom, lustigt nog, formulerats i termer av att poststrukturalismen är alltför relativistisk, trots att Scott, et al, hela tiden arbetat på att ta fram just en universalistiskt och, självfallet därför också, anspråksfull teori som hanterar det ontologiska, materiella, och, inte minst relationen mellan just det antaget universella och partikulära. De menar att vi inte kan sid-steppa detta, för om vi gör det är det just relativism vi hamnar i. Eller egentligen något ännu mer problematiskt, nämligen ett icke-uttalat och erkänt universalistiskt anspråk som döljs bakom eklektiska teorisammanslagningar som alla syftar till att historisera, d.v.s. relativisera, manligt/kvinnligt, etc. Scott har skrivet en kritisk artikel om just faran med eklektiska analyser och i en recension av Joyce Appleby, Lynn Hunt och Margeret Jacobs bok ”Telling the truth about history”, lyfte hon fram deras svepande och inte särskilt imponerande försök att smutskasta poststrukturalistismen genom att benämnda den ”relativistisk” (liksom ”nihilistisk” och ”fascistisk”).
Om jag skulle dra en parallell mellan genushistoria och denna konferens tema – tid – blir det utifrån en likartad kritik som Scott har framfört. För om vi säger att vi använder tid som en analytisk kategori, kan inte syftet med vår forskning vara att studera forna tiders relation till tiden – d.v.s. att historisera tidsuppfattning. Då gör vi bara det som vi brukar göra – business as usual – vi tar in ett begrepp som verkar ”nytt och hippt” och gör sedan exakt samma sak som vi alltid har gjort: skriver begreppets historia. Det besynnerliga i detta blir extra märkbart när det gäller just begreppet tid. Min gissning är att dom allra flesta historiker tror att dom per automatik håller på med tid och att dom därför inte behöver anpassa sig märkbart inför denna konferens. En del har tänkt lite längre, och vill visa att dom arbetar med just tid, men då som ett studieobjekt – tidsuppfattning hos andra (andra tidsperioder, andra befolkningsgrupper i nutid, såsom skolelever, etc.), men mer sällan studerar vi vår egen tidsuppfattning. När det händer – för det gör det ibland – är det dock fortfarande inte som en analytisk kategori, utan som en sorts kartläggning: Hayden White är väl ett bra exempel på detta, när han konstaterar att historia kan skrivas i olika genrer (som relaterar till temporalitet på lite olika sätt). Men att konstatera att vi har en tidsuppfattning och att den kan se olika ut, är inte tillräckligt. Vad vi behöver för att tid ska kunna användas som en analytisk kategori är teori – en teori motsvarande den Scott, et al använder för att förstå varför vi hela tiden återskapar manligt-kvinnligt.
Min poäng är att vi väldigt sällan arbetar med tid. Kanske är vi historiker t.o.m. dom som arbetar allra minst med tid. Vi tar det för givet att tiden ”ingår”, men vi undersöker aldrig närmare på vilket sätt. Vad jag vill veta är så klart varför det är så. Jag har försökt besvara den frågan i lite olika sammanhang, och ofta har det visat sig att vi kringgår nödvändiga och intressanta problematiseringar, både av vår nutid och vår egen verksamhet, genom att använda oss av olika temporala anspråk, eller temporal metaforer. Jag har inte tid att gå in på dom här, men ett par korta exempel är ”vi ger historien liv”, ”historikern får källorna att berätta” eller ”vi räddar människor från historiens glömska”. Detta är metaforer – och sådana är inte per automatik av ondo – men de används förvånansvärt ofta just när det bränner till, just när vi ska legitimera vår verksamhet, just när det är själva kärnan vi talar om, just när det som borde krävas är vetenskapliga begrepp och stringenta argument – då tar vi till temporala metaforer. Den sortens undvikande tycker jag är både intressanta och viktiga att studera.
Att studera tiden som kulturellt fenomen är inte detsamma som att använda tiden som en analytisk kategori. Det är två väldigt olika saker som det är väsentligt att kunna identifiera om man vill kunna fortsätta teoretisera historikernas relation till tiden. Vi har en tendens att blanda samman det vi studerar (kulturellt fenomen) och teorin (där den analytiska kategorin ingår). Faktum är att vi har gjort det förr: istället för att använda begreppet X som en analytisk kategori (tid, kön, känsla, etik, språk, etc.) har historiker tagit dessa begrepp (vanligtvis från litteraturvetenskapen) och istället för att teoretisera har vi historiserat begreppet: ”Tidsuppfattning i olika tider”, ”Kvinnligt och manligt i historien”, ”Känslornas historia”, ”Etikens historia”, etc. Det lite lustiga i sammanhanget, är att syftet sägs vara att visa hur tid, kön, känslor, etik, etc. är föränderligt och att det då är fiffigt att visa hur olika perioder tolkat och relaterat till dessa begrepp på olika sätt. Men eftersom den teori som begreppen vanligtvis har kommit från – litteraturvetenskap, feministisk teori, psykoanalys, etc. – redan utgår från att dessa begrepp inte är konstanta utan just konstituerade av alltid skiftande maktrelationer eller sammanhang, är det på ett sätt ett lite onödigt arbete vi så gärna sätter igång. Och på något sätt är det som om vi aldrig kommer till själva teoretiseringen, för historiseringen har ju den fördelen – eller nackdelen, beroende på hur man ser det – att aldrig kunna bli färdig. På så sätt skapar vi jobb till oss själva, men bidrar vi till något utöver det?
”Genus” är som sagt ett exempel på detta – vi kan studera manligt och kvinnligt, män och kvinnor, utan att vi använder genus som en analytisk kategori. Det händer ofta, inte bara bland historiker. Joan Scotts ”Gender as a useful category for historical research” (1986) var ett försök att göra om gender till just en analytisk kategori, men hon var redan då osäker på om det gick – i originalartikel var rubriken en fråga, inte ett påstående och redan tio år senare, när hon skrev Only paradoxes to offer, är det inte gender som är den analytiska kategorin, utan könsskillnad (könsskillnadsskolans begrepp med tillhörande teori), och inte heller var det manligt och kvinnligt (gender) i sig hon studerade, utan hon var ute efter att förstå vad som gav upphov till gender. För det syftet behövde hon teori, och det som utkristalliserade sig var en feministiskt psykoanalytisk teori – m.a.o. inom ramarna för samma teoribildning som Judith Butler, Elisabeth Grosz, och andra feministiska filosofer som vi historiker inte kanske känner oss helt hemma med. Men vad gjorde vi då? Jo, vi fortsatte läsa Scott från 1986 och valde att tolka henne som en rätt traditionell genushistoriker med syfte att kartlägga hur manligt och kvinnligt har förändrats över tid. Inte varför manligt och kvinnligt är kategorier som anses nödvändiga – oavsett tid och rum och oavsett vilket innehåll de har fyllts med under en specifika tidsperiod.
Att inte sätta ner foten i en teoretisk skola, att inte ta ett ontologiskt ställningstagande, är nog något som kännetecknar den forskning som gärna säger sig vara influerad av poststrukturalism, men inte vill ta steget fullt ut och bli poststrukturalistisk. Rädsla för en sorts uttalat universalistiskt anspråk, har dessutom, lustigt nog, formulerats i termer av att poststrukturalismen är alltför relativistisk, trots att Scott, et al, hela tiden arbetat på att ta fram just en universalistiskt och, självfallet därför också, anspråksfull teori som hanterar det ontologiska, materiella, och, inte minst relationen mellan just det antaget universella och partikulära. De menar att vi inte kan sid-steppa detta, för om vi gör det är det just relativism vi hamnar i. Eller egentligen något ännu mer problematiskt, nämligen ett icke-uttalat och erkänt universalistiskt anspråk som döljs bakom eklektiska teorisammanslagningar som alla syftar till att historisera, d.v.s. relativisera, manligt/kvinnligt, etc. Scott har skrivet en kritisk artikel om just faran med eklektiska analyser och i en recension av Joyce Appleby, Lynn Hunt och Margeret Jacobs bok ”Telling the truth about history”, lyfte hon fram deras svepande och inte särskilt imponerande försök att smutskasta poststrukturalistismen genom att benämnda den ”relativistisk” (liksom ”nihilistisk” och ”fascistisk”).
Om jag skulle dra en parallell mellan genushistoria och denna konferens tema – tid – blir det utifrån en likartad kritik som Scott har framfört. För om vi säger att vi använder tid som en analytisk kategori, kan inte syftet med vår forskning vara att studera forna tiders relation till tiden – d.v.s. att historisera tidsuppfattning. Då gör vi bara det som vi brukar göra – business as usual – vi tar in ett begrepp som verkar ”nytt och hippt” och gör sedan exakt samma sak som vi alltid har gjort: skriver begreppets historia. Det besynnerliga i detta blir extra märkbart när det gäller just begreppet tid. Min gissning är att dom allra flesta historiker tror att dom per automatik håller på med tid och att dom därför inte behöver anpassa sig märkbart inför denna konferens. En del har tänkt lite längre, och vill visa att dom arbetar med just tid, men då som ett studieobjekt – tidsuppfattning hos andra (andra tidsperioder, andra befolkningsgrupper i nutid, såsom skolelever, etc.), men mer sällan studerar vi vår egen tidsuppfattning. När det händer – för det gör det ibland – är det dock fortfarande inte som en analytisk kategori, utan som en sorts kartläggning: Hayden White är väl ett bra exempel på detta, när han konstaterar att historia kan skrivas i olika genrer (som relaterar till temporalitet på lite olika sätt). Men att konstatera att vi har en tidsuppfattning och att den kan se olika ut, är inte tillräckligt. Vad vi behöver för att tid ska kunna användas som en analytisk kategori är teori – en teori motsvarande den Scott, et al använder för att förstå varför vi hela tiden återskapar manligt-kvinnligt.
Min poäng är att vi väldigt sällan arbetar med tid. Kanske är vi historiker t.o.m. dom som arbetar allra minst med tid. Vi tar det för givet att tiden ”ingår”, men vi undersöker aldrig närmare på vilket sätt. Vad jag vill veta är så klart varför det är så. Jag har försökt besvara den frågan i lite olika sammanhang, och ofta har det visat sig att vi kringgår nödvändiga och intressanta problematiseringar, både av vår nutid och vår egen verksamhet, genom att använda oss av olika temporala anspråk, eller temporal metaforer. Jag har inte tid att gå in på dom här, men ett par korta exempel är ”vi ger historien liv”, ”historikern får källorna att berätta” eller ”vi räddar människor från historiens glömska”. Detta är metaforer – och sådana är inte per automatik av ondo – men de används förvånansvärt ofta just när det bränner till, just när vi ska legitimera vår verksamhet, just när det är själva kärnan vi talar om, just när det som borde krävas är vetenskapliga begrepp och stringenta argument – då tar vi till temporala metaforer. Den sortens undvikande tycker jag är både intressanta och viktiga att studera.