Vad vill källtexten?
Källtexten vill inte så mycket – inte i egenskap av källtext i alla fall. Författaren skrev ju inte texten med tanke på att den skulle bli en ”källtext”. I källtexterna finns därför andra viljor – om man nu kan kalla det för vilja, kanske ”syfte, ändamål, intention” är bättre begrepp då de kan användas analytiskt på just texter. ”Vilja” tillskriver vi vanligtvis enbart levande existenser – inte föremål såsom bord eller texter. Ett bord har ett syfte och ett ändamål: bara en poet skulle säga att bordet vill vara ett bord. Måhända att vår användning av ”vilja” i detta fall är ytterligare en av många metaforer som historiker använder sig av – metaforer som vi inte riktigt tänkt igenom och som därför riskerar att dölja mer än de avslöjar då vi har andra intentioner än just poeten. För en poets användning av metaforer har ofta motsatt effekt (om det är en bra poet): att metaforen eller allegorin avslöjar något som vi inte hade kunnat se om mer analytiskt korrekta begrepp hade använts. En dålig poet däremot, lyckas inte med detta, och risken är att vi historiker framställer oss själva som just dåliga poeter istället för analytiska forskare.
Viljan kan förläggas till författaren och till läsaren. Vanligtvis brukar vi utgå från att det är en rätt meningslös sak att försöka hitta författarens vilja i just texten – ”vad avsåg Marx när han skrev sid 87 i Kapitalet?” är en fråga som bör besvaras med: det kan vi aldrig veta, det är en tolkningsfråga och det vi kan tolka är texten i fråga, men det finns ingen garanti för att vi kommer tolka den likadant”. Betyder det då att texten kan tolkas hur som helst? Finns det ändå inte en riktning som texten stakar ut och som man inte kan avvika från? Självfallet – men är det detsamma som en vilja?
När vi handleder uppsatser brukar vi tala om för studenterna att uppsatsen måste ha ett syfte – och vi vet att det är svårt för en del studenter att få till det där syftet. Det beror på att många texter faktiskt saknar just syfte – uttalat syfte – eller rättare sagt, de har vanligtvis flera olika syften som ibland även är motstridiga. Uppsatsens syfte får dock inte vara motstridigt – det är därför vi är petiga med att resten av uppsatsen (frågeställningar, material, teori, metod) är relevant för just syftet.
Att tala om författarens vilja innebär således inte per automatik att det sammanfaller med textens syfte. Framför allt kan det i alla texter finnas saker som författaren inte vill ska finnas i texten, men ändå finns det där – detta är för att även den mest stringenta uppsats aldrig kommer kunna vara helt stringent. Således handlar det inte om vad källtexten vill utan om vad vi vill med källtexten.
Källtexten vill inte så mycket – inte i egenskap av källtext i alla fall. Författaren skrev ju inte texten med tanke på att den skulle bli en ”källtext”. I källtexterna finns därför andra viljor – om man nu kan kalla det för vilja, kanske ”syfte, ändamål, intention” är bättre begrepp då de kan användas analytiskt på just texter. ”Vilja” tillskriver vi vanligtvis enbart levande existenser – inte föremål såsom bord eller texter. Ett bord har ett syfte och ett ändamål: bara en poet skulle säga att bordet vill vara ett bord. Måhända att vår användning av ”vilja” i detta fall är ytterligare en av många metaforer som historiker använder sig av – metaforer som vi inte riktigt tänkt igenom och som därför riskerar att dölja mer än de avslöjar då vi har andra intentioner än just poeten. För en poets användning av metaforer har ofta motsatt effekt (om det är en bra poet): att metaforen eller allegorin avslöjar något som vi inte hade kunnat se om mer analytiskt korrekta begrepp hade använts. En dålig poet däremot, lyckas inte med detta, och risken är att vi historiker framställer oss själva som just dåliga poeter istället för analytiska forskare.
Viljan kan förläggas till författaren och till läsaren. Vanligtvis brukar vi utgå från att det är en rätt meningslös sak att försöka hitta författarens vilja i just texten – ”vad avsåg Marx när han skrev sid 87 i Kapitalet?” är en fråga som bör besvaras med: det kan vi aldrig veta, det är en tolkningsfråga och det vi kan tolka är texten i fråga, men det finns ingen garanti för att vi kommer tolka den likadant”. Betyder det då att texten kan tolkas hur som helst? Finns det ändå inte en riktning som texten stakar ut och som man inte kan avvika från? Självfallet – men är det detsamma som en vilja?
När vi handleder uppsatser brukar vi tala om för studenterna att uppsatsen måste ha ett syfte – och vi vet att det är svårt för en del studenter att få till det där syftet. Det beror på att många texter faktiskt saknar just syfte – uttalat syfte – eller rättare sagt, de har vanligtvis flera olika syften som ibland även är motstridiga. Uppsatsens syfte får dock inte vara motstridigt – det är därför vi är petiga med att resten av uppsatsen (frågeställningar, material, teori, metod) är relevant för just syftet.
Att tala om författarens vilja innebär således inte per automatik att det sammanfaller med textens syfte. Framför allt kan det i alla texter finnas saker som författaren inte vill ska finnas i texten, men ändå finns det där – detta är för att även den mest stringenta uppsats aldrig kommer kunna vara helt stringent. Således handlar det inte om vad källtexten vill utan om vad vi vill med källtexten.