Ett debattinlägg som inte "fick plats" i det tilltänkta numret.
Att vara solidarisk med det olevbara livet, att veta att vi är utelämnade åt varandra och därför beroende av varandra; när den feministiska teoretikern Judith Butler skriver om detta olevbara liv, sätter hon in det i just ett sådant sammanhang som Leila Brännström också gör i sin artikel i Bang 3/2014: erfarenheterna kan inte förena oss då de är alltför olika. Därför måste vi förlita oss på solidariteten och vetskapen om allas skörhet (precariousness).
Att vara solidarisk med det olevbara livet, att veta att vi är utelämnade åt varandra och därför beroende av varandra; när den feministiska teoretikern Judith Butler skriver om detta olevbara liv, sätter hon in det i just ett sådant sammanhang som Leila Brännström också gör i sin artikel i Bang 3/2014: erfarenheterna kan inte förena oss då de är alltför olika. Därför måste vi förlita oss på solidariteten och vetskapen om allas skörhet (precariousness).
Som jag förstod det, kom Brännströms text till apropå konflikter mellan feminister i Stockholm under året som gått, och det är förmodligen även spår av de konflikterna som syns i media under hösten. Vad jag hade önskat att det var mer uttalat i hennes text att det handlar om alla positioneringarna, inte enbart en. För Brännströms subtila text är vacker och många har hyllat den, men frågan är om det är på grund av dess subtilitet? Om konflikterna och positioneringarna hade skrivits ut, hade den kanske varit svårare för en del att ta till sig. Kan till exempel kritik mot cis-normativitet fortsätta i samma tonfall och med samma argument, om de läser hela artikeln, inte enbart den delen som berör ”könsknasets” marginalisering? Politik, skriver Brännström, kan ”aldrig bara vara grundad i gemensamma erfarenheter. Våra erfarenheter är för komplexa för det. Gränsen mellan gemensamma erfarenheter och solidaritet kommer alltid att vara flytande. Politik kommer alltid att också handla om solidaritet och om vart vi ska.” Det betyder inte att enbart cis-kvinnor ska visa transkvinnor solidaritet, eller vita feminister ska visa svarta feminister solidaritet, men inte tvärtom. För solidariteten står och faller inte med om vi delar samma specifika erfarenhet av patriarkalt förtryck eller inte. Solidaritet är mycket svårare än så – den står och faller med att vi förstår att vi alla ingår i samma samhälle som format oss och som vi alla är beroende av. Den står och faller med att vi ser både andras och vår egen del i makt- och begärspolitiken.
Nej, ståndpunktsfeminismen kan inte fortsätta på samma sätt som nu. Den feminism som menar att det är de specifika erfarenheterna av att tillhöra en viss marginaliserad grupp (kvinna, homo, svart, trans) som vi bör skapa politik och ställa krav utifrån måste se sina begränsningar: att den kan vara tillfällig och behovsbaserad, men att den inte kan vara ett mål i sig. Det är också det budskap som feministiska teoretiker som Judith Butler och Gayatri Spivak har försökt få fram i snart 30 år. Således är det inte en ny tanke, eller ens hotfull, även om den verkar mottas som just hotfull efter rätt många år nu av olika konfliktfyllda ståndpunktsfeministiska positioneringar.
Under hösten skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en artikel i Aftonbladet. Hon talade om solidaritet, om problemet med den erfarenhetsbaserade feminismens moralistiska tendenser och om förtryckande ekonomiska strukturer som glöms bort när alla vill vara med i den liberala representationsleken. Måhända var hon med sin artikel ett exempel på ”viktighetsjargong” som Brännström tar upp, det vill säga tendensen att kritisera att krutet inte läggs på de större och gemensamma ”egentliga fienderna”, men det fanns likheter mellan det hon försökte säga och det Brännström säger. Varför kritiserade så många feminister Linderborg, men inte Brännström? Läste vi bara det här:
”Du som pratar viktighetsjargong, inse att du kan vara del av någons problem. Fråga dig vad du har investerat i bilden av dig själv som den politiska kampens primära, minst egennyttiga eller mest radikala subjekt. Fråga dig vad du egentligen åstadkommer när du gör en prioritetslista.”
Men glömde vi att läsa också det här:
”Du som bemöts av viktighetsjargongen, lyssna på den underförstådda eller missriktade vädjan om deltagande i kampen för ekonomisk jämlikhet och global rättvisa som underbygger den.”
Jag tror vi förhastar oss allt för mycket. Vi drar iväg. Vi dömer efter vem som skrivit texten istället för vad texten vill säga. Vi är så vana vid erfarenhetspolitikens moralism: ”vem är du att tala om mig?!” Brännström kan skriva ”vi” och vi känner oss inkluderade. Linderborg skriver ”de” och vi känner oss anklagade.
Det går att inta båda positionerna samtidigt (inkluderad och anklagad); det skulle innebära att alla tar ansvar för sin position – även den avvikande inom samhälls- och könsordningen. Men inte ansvar såsom i den nyliberala tappningen, utan i den solidariska versionen, där ansvar betyder att man känner till vad man är beroende av: normen är beroende av de avvikande och de avvikande är beroende av normen. Även den avvikande könsknasen har en funktion i en heteronormativ könsmaktordning: vi är det avskräckande exemplet som visar hur det går om man inte följer ordningen. Och när vi väl hittat fram till den platsen (vilket är det som kan ta tid och göra ont), så finner vi även en viss njutning i att vara detta störande moment inom ordningen. Det är de söndersponsrade Pride-tågen som Leila nämnde, den könskorrigerande operationen som i lagens namn lägger kroppen till rätta, det samkönade äktenskapet och barnproducerandet som visar på en exakt lagom kittlande avvikelse – fullt hanterbar och marknadsföringsbar inom en västlig liberaldemokrati. Hur beroende är vi av allt detta? Är vi beredda att ge upp dessa krav? Måste vi ge upp alla eller bara vissa? Hur vet vi vilka i så fall? Om det är så att vi verkligen vill avskaffa normerna, måste vi vara beredda på att avskaffa även våra krav på inkludering, och i slutändan även vår egen plats som avvikande i den rådande samhällsordningen. Går det? Vill vi det? Vad vill vi med vår kritik mot normerna? Vill vi bli inkluderade? Erkända? Synliggjorda? Allt detta är frågor som måste kunna diskuteras utan att de som tar upp dessa frågor – såsom Linderborg till viss del gjorde utifrån sin marxistiska feminism – blir bemötta med misskännande ståndpunktsfeministiska argument som inte berör själva huvudargumentet.
För självfallet måste krav på att bli inkluderad och synliggjord kunna diskuteras även kritiskt. Om inte annat för att vi själva ska kunna besvara frågor som var och när vill vi bli synliggjorda: Hur vill vi bli sedda? Som goda? Som onda? Som normala? Som avvikande? Som gränslöst flexibla och flytande identiteter i en värld där gränslös flexibilitet är en efterfrågad vara? Som stabila med inre medfödda identitetskärnor i samma, paradoxala, värld där allt naturaliseras istället för politiseras? Finns det alternativ? Vill vi synas i kapitalismens mediala symbolvärld? Eller kanske vi är nöjda med att kunna gå på grannens fest? Men om det som krävs för att kunna gå på festen är att först erkänns av lagen och synas i kommersiell media, vad vill vi då? Kanske att det, i vissa stunder och vid vissa tillfällen, kan vara skönt att slippa se en kapitaliserad representation av sig själv i massmedia? Kanske det ibland till och med kan finnas en glädje i det? Kanske det går att skapa förebilder och levbara liv på andra sätt? Vi har bara inte kommit på vilka ännu för att vi stirrat oss blinda på liberaldemokratins metoder för synliggörande av levbarhet.
Jag vet mycket väl, precis som Brännström, att förfrämligandet inte alltid är en levbar position, och att levbarhet är det viktigaste målet för vår solidaritet och politik. Brännström skriver också att det viktigaste självfallet inte är om hon trivs på nästa fest och det är just det som jag vill lyfta fram som kanske ännu viktigare än vi tror: det kan ibland vara värdefullt att inte vara rädd för förfrämligandet, att inte alltid sky det och känna att jag alltid måste hitta ett ställe där jag är bekväm och hemma. Ståndpunktsfeminismen kan erbjuda ett levbart hem, men det måste vara tillfälligt. I alla fall för feminister och politiska aktivister, då vi ju har förändring som mål – inte status quo.
Vi kräver av alla normativa att förfrämliga sig själva genom att se oss: ”Vi finns, vi gör er illa till mods, vänj er vid att känna er illa till mods!” Men det är även ett krav vi bör ställa på oss själva: vi bör även göra oss själva illa till mods ibland: ”Vilka tror vi att vi är som talar om oss själva?!” För förfrämligandet skapar avstånd istället för närhet. Det låter inte lika hemtrevligt, men det är avståndet som behövs för att se sin egen position och den väg man har gått för att hamna där. Det är då man också kan förstå ”viktighetsjargongen” och dess försök att peka ut spelreglerna i en liberaldemokratisk global värld; en värld där ingen vill se sig som ansvarig för sin egen identitet trots att den är en produkt av vår tid och våra begär, där alla hellre ser sig som självständiga self-made individer - alla, inklusive vi, som tänker att vi har frigjort oss och avslöjat maktens fula tryne.
De numera rätt få feministiska skribenter och akademiker som utifrån sina olika metaperspektiv försöker visa att vi inte bara har levt liv som har formats av maktrelationer, utan att vi alla – trans, cis, hetero, medelklass, vita, homo, svarta, arbetare och alla de kombinationer som följer – fortfarande är intimt och oupplösligt beroende av dom, kan då lätt missförstås eller ses som kritiska mot just ”oss”. De ses som antifeminister, rasister, cis-normativa, medelklass, elitister. Dessa skribenters kritik förfrämligar oss inför oss själva, visar vår plats och vårt eget beroende i makt- och begärsspelet, och vi blir inte alltid glada över att få den utpekad eftersom den platsen är den vi har gjort till vårt hem. Vi glömmer att de är feminister, precis som vi, och att även de kämpar mot förtryck och utsatthet. Vi glömmer att det inte är särskilt solidariskt att svara med ”men du då? du har väl nån position du med och är lika ansvarig?” Ja, självklart har dom det. Men det hindrar ingen, varken oss eller er, från att försöka förstå även hur alla andra positioner, även de marginaliserade och inte enbart den norm man själv kämpar mot, ingår och spelar med i den problematiska liberaldemokratiska jakten på erkännande och rättigheter. (1)
Alla som har kommit fram till en levbar punkt i sitt liv kan göra sådana meta-analyser. Och är vi feminister och politiska aktivister har vi bevisligen kommit fram till en sådan punkt: inte nödvändigtvis en dräglig eller rättvis punkt, men ändock levbar. Utifrån den måste vi börja om, nu med hjälp av förfrämligandet: vi kan inte ha ett fast hem, vi måste förfrämliga oss och andra, vårt samhälle, så att vi får ett så pass avstånd att vi kan se dess onaturlighet, dess försåtliga avpolitisering av alla som kräver inkludering, dess skoningslöshet gentemot alla som visar sig vara beroende och dess brist på solidaritet med människor som vi inte känner igen oss själva i. I förfrämligandet kan vi vara jämlika – lika främmande inför allt och alla – och utifrån det upptäcka nya, mindre förutsägbara och hemvana, förebilder och förbindelser.
(1) Att visa att det finns gemensam erfarenhet av förtryck är inte detsamma som att vara ståndpunktsfeminism. Det som avgör är vad man anser att man ska göra med den erfarenheten: ställa krav på inkludering och representation utifrån den, d.v.s. göra politik av just denna erfarenhet – vilket är så jag upplever att en del (inte alla) transaktivister och antirasister gör. Självfallet är Linderborg inte heller fri från ståndpunktsfeminismen – vilket ju hennes lustiga idé om jämställdhetsbegreppets betydelse för feminismen visar och som jag, tillsammans med statsvetaren Malin Rönnblom tidigare kritiserat i antologin Det heter feminism (red. Eduards, Jansson, Wendt, Åse), Feministiska Perspektiv 2012 (och som i sin tur kritiserades av Kristina Hultman i DN). Inte så underligt egentligen att denna punkt var den enda som inte berördes i de ståndpunktsfeministiska svar som sedan publicerades.