Efter terroristdådet mot Charlie Hebdo-redaktionen i Paris spred sig snabbt solidaritetskampanjen ”Je suis Charlie” i både Frankrike och andra delar av västvärlden. Ganska snart efteråt dök det upp diskussioner om själva tidningen och om man verkligen ville ”vara” Charlie – som publicerat Mohammedkarikatyrer och andra, mer allmänt vulgära och sexistiska satirbilder. Ingen sa så klart att redaktionen fick skylla sig själv – det är inte på den nivån diskussionerna ligger. Problemet var att detta ”Jag är…” skavde. Att ta orden i sin mun, att säga att man är något som man inte helt och hållet – eller ens alls – vill vara, tog emot.
En redaktör kontaktade mig och ville att jag skrev något utifrån Sara Ahmeds bloggtexter om feministisk killjoy. Jag skrev, men texten blev inte antagen. Kanske för att jag dödade killjoyen.
|