Efter terroristdådet mot Charlie Hebdo-redaktionen i Paris spred sig snabbt solidaritetskampanjen ”Je suis Charlie” i både Frankrike och andra delar av västvärlden. Ganska snart efteråt dök det upp diskussioner om själva tidningen och om man verkligen ville ”vara” Charlie – som publicerat Mohammedkarikatyrer och andra, mer allmänt vulgära och sexistiska satirbilder. Ingen sa så klart att redaktionen fick skylla sig själv – det är inte på den nivån diskussionerna ligger. Problemet var att detta ”Jag är…” skavde. Att ta orden i sin mun, att säga att man är något som man inte helt och hållet – eller ens alls – vill vara, tog emot.
Man kan ifrågasätta varför det så ofta är genom detta ”Jag är…” som vi förväntas visa vår solidaritet. Det är på ett sätt en individualiserande handling som passar en individualiserad tid (varför inte ”vi är…” istället?). Förmodligen är idén sprungen ur YouTube och eventuellt ur mindre aktioner, där det individuella kanske spelar större roll. Men nu används den som en formel för solidaritet. Det är på ett sätt kanske sorgligt att det endast är genom att säga sig ”vara den andra” som vi kan visa vår solidaritet med offer för terrordåd, rasistiska attacker, sexism, etc. Att det inte går att uttrycka att man avskyr vad som har hänt utan att avkrävas en så stark samhörighet med den som drabbats att man ”är” denna andra.
Men det är inte det som skaver om jag förstår kritiken mot ”Je suis Charlie” korrekt. Det som fått en del att tveka att stödja ”Je suis Charlie” är att tidningen visat sig vara något vi inte vill vara, d.v.s. att dess innehåll inte återspeglade det vi trodde att det skulle återspegla. Eller, en del av dess innehåll upprör och det känns obehagligt att klistras samman med det genom ett ”Jag är…”.
Så vi får problem med att uttrycka vår avsky mot terrordådet för att vi tror oss avkrävas ett hundraprocentigt stöd för tidningens innehåll genom ”Jag är Charlie”. Är det då själva idén med att säga ”Je suis Charlie” som är problemet eller är det vi som har svårt att hantera att vi säger oss vara något som vi inte är?
”Jag är…” är ett intressant ontologiskt anspråk om varat som vi kan behöva fundera mer på. På ett sätt verkar vi ta detta ”jag är….” på oroande stort allvar: enbart om jag verkligen är det jag säger att jag är har jag rätt att säga det. Enbart om jag verkligen helt står bakom varenda teckning i Charlie Hebdo bör jag säga att jag är Charlie. Den som säger ”jag är Charlie” bör således ta ansvar för allt som någonsin tryckts i tidningen. Samtidigt, för den som inte vill säga ”jag är Charlie” stängs möjligheten att visa solidaritet på något annat sätt. Solidaritet har förvandlats till ansvar på individ- och detaljnivå. Du måste med andra ord även veta allt om den du vill vara solidarisk med annars riskerar du, som individ, att få stå till svars.
När Tomas Ledin ville visa sin solidaritet med Jason Diakite genom att på en lapp skriva ”Jag är Jason” fick han kritik från en del anti-rasistiska skribenter som menade att han ju inte kunde veta något om att vara svart och således inte kunde göra anspråk på att ”vara Jason”. När en del icke-muslimska kvinnor valde att under en dag bära slöja för att visa sin solidaritet med den kvinna som blivit misshandlad för att hon bar en slöja – en sorts version på ”Jag är…”-kampanj – fick även det kritik för att västerländska kvinnor ”lajvade” muslimer utan att kunna förstå vad det innebär att bära en slöja varje dag.
Det är inte så att kritiken inte stämmer – varken Ledin eller icke-muslimska kvinnor vet hur det är att vara svart eller muslim. Men frågan är om det är vad solidaritet handlar om? Om kravet på att vara solidarisk med en person från en viss grupp är att man själv tillhör denna grupp då har tyvärr ordet solidaritet förlorat sitt innehåll och snarare blivit synonymt med självbekräftelse då det i så fall enbart går att visa sin solidaritet genom att vara det man visar sin solidaritet med. Om solidaritet betyder att man måste ha erfarit hur det är att vara den man stödjer, riskerar vi att förstöra möjligheten att vara solidarisk. På samma sätt bör solidarisk inte betyda att man till hundra procent måste tycka om det man vill visa sin solidaritet med. Innebär det då att vi bara är tillbaka till den liberala och felciterade Voltaire, där jag inte behöver tycka om Charlie Hebdo, men jag ska ändå kämpa för rätten att publicera Mohammed-karikatyrer? Nej, min text handlar inte om yttrandefrihet, utan om hur man visar solidaritet. Det är inte samma sak. Jag skulle inte lyfta ett finger för att få en del av CH-teckningarna publicerade, men jag vill ändå visa min avsky för vad som har hänt och är då ”Je suis Charlie” kanske trots allt inte så illa?
Till synes verkar förvisso detta ”Jag är…” förleda oss att tro att det är ett anspråk på att man de facto är det man säger att man just då solidariserar sig med. Vi verkar ha svårt att skilja den symboliska metaforen från det ontologiska anspråket. Vi förstår inte skillnaden. Vilket är förvånande för vår generation – den ironiska – som ju alltid laborerar med minst två nivåer av varande. När det kommer till ”Jag är…” finns plötsligt bara en nivå och det signiferade måste till hundra procent överlappa med signifikanten. Annars kritiserar vi antingen den som gör anspråket (Ledin) eller blir obekväma och lite skeptiska inför att själva avkrävas det (Charlie Hebdo).
Vi är så vana vid att jaget är enhetligt och kan uttrycka sitt eget varande. Jaget är identiskt med den vi säger oss vara. Identiteten är det som utgör jaget, det talande jaget är transparent och öppet. Jag är den jag är. Dessutom är jag unik. Ingen annan kan vara jag. Det är därför ingen annan kan vara Jason. Förutom andra svarta. För alla svarta är som Jason. Eller, nej, vänta. Nu gick nåt fel: liberalismens paradox dök upp. Den som gör att den avvikande i sin kamp för att bli inkluderad samtidigt behöver bevisa sin specificitet och därigenom riskera att reproducera avvikelsen som just avvikelse. Feminister har känt till detta problem ända sen den franska revolutionen. Sekulariserade judar likaså. Det slutar oftast med en identitetsbaserad politik som regleras genom tolerans. En icke-lösning där den avvikande får fortsätta vara avvikande, den normerande får fortsätta vara normerande och regler dras upp för hur de ska bete sig gentemot varandra. Allt funkar fint till det inte längre gör det.
”Jag är…” kan vara ett sätt att förhindra denna utveckling. Men inte såsom vi nu tolkar det, där varje ”är” tas bokstavligt och därför upprör de som vill att den som talar är vad den säger sig vara, de som är väldigt upptagna med att talare, identitet, erfarenhet följer på varandra i en oupplöslig och transparent enhet: ”För hur ska vi annars veta vilka vi är? Och vilka dom andra är? Tänk om jag råkar visa solidaritet med någon som inte är som jag!”
Jag är alltid redan splittrad. Jag är inte helt känd för mig själv. Jag är inte mig själv. Jag är konstituerad av andra, av ett språk jag inte varit med att skapa, av ett samhälle jag inte sympatiserar med. Jag är den andra. Jag är osäker, rädd, självsäker, hatisk, medveten, omedveten. Jag är inte unik. Jag är terroristen och jag är Charlie. Jag vill inte vara någon av dom, men de är båda möjligheter som finns även inom mig. I valet mellan terroristen och Charlie, väljer jag Charlie. Inte för att det är lätt utan för att jag är solidarisk med de som utsatts för brutalt våld och död.
Jag måste erkänna, mot min vilja, att jag är Charlie, för jag är inte perfekt, jag är inte alltid korrekt, jag är inte alltid koherent, jag är inte alltid rolig. Men det är inte du heller. Så även du är Charlie. Det är nyttigt för oss, att vara Charlie. För det gör lite ont och skaver. Solidaritet måste nog skava lite för att kunna vara solidaritet. Om det inte innebär att det gör lite ont att behöva stödja någon som inte är en själv, förändras varken jag eller den andra. Det kallas status quo. Det kallas tolerans. Det kallas identitetspolitik. Och av det behöver vi inte mer.
Referens:
Brown, Wendy: ”Tolerance as supplement – the ‘Jewish question’ and the ‘Woman Question’”, i Regulating Aversion – tolerance in the age of identity and empire (W. Brown), Princeton 2006.
Men det är inte det som skaver om jag förstår kritiken mot ”Je suis Charlie” korrekt. Det som fått en del att tveka att stödja ”Je suis Charlie” är att tidningen visat sig vara något vi inte vill vara, d.v.s. att dess innehåll inte återspeglade det vi trodde att det skulle återspegla. Eller, en del av dess innehåll upprör och det känns obehagligt att klistras samman med det genom ett ”Jag är…”.
Så vi får problem med att uttrycka vår avsky mot terrordådet för att vi tror oss avkrävas ett hundraprocentigt stöd för tidningens innehåll genom ”Jag är Charlie”. Är det då själva idén med att säga ”Je suis Charlie” som är problemet eller är det vi som har svårt att hantera att vi säger oss vara något som vi inte är?
”Jag är…” är ett intressant ontologiskt anspråk om varat som vi kan behöva fundera mer på. På ett sätt verkar vi ta detta ”jag är….” på oroande stort allvar: enbart om jag verkligen är det jag säger att jag är har jag rätt att säga det. Enbart om jag verkligen helt står bakom varenda teckning i Charlie Hebdo bör jag säga att jag är Charlie. Den som säger ”jag är Charlie” bör således ta ansvar för allt som någonsin tryckts i tidningen. Samtidigt, för den som inte vill säga ”jag är Charlie” stängs möjligheten att visa solidaritet på något annat sätt. Solidaritet har förvandlats till ansvar på individ- och detaljnivå. Du måste med andra ord även veta allt om den du vill vara solidarisk med annars riskerar du, som individ, att få stå till svars.
När Tomas Ledin ville visa sin solidaritet med Jason Diakite genom att på en lapp skriva ”Jag är Jason” fick han kritik från en del anti-rasistiska skribenter som menade att han ju inte kunde veta något om att vara svart och således inte kunde göra anspråk på att ”vara Jason”. När en del icke-muslimska kvinnor valde att under en dag bära slöja för att visa sin solidaritet med den kvinna som blivit misshandlad för att hon bar en slöja – en sorts version på ”Jag är…”-kampanj – fick även det kritik för att västerländska kvinnor ”lajvade” muslimer utan att kunna förstå vad det innebär att bära en slöja varje dag.
Det är inte så att kritiken inte stämmer – varken Ledin eller icke-muslimska kvinnor vet hur det är att vara svart eller muslim. Men frågan är om det är vad solidaritet handlar om? Om kravet på att vara solidarisk med en person från en viss grupp är att man själv tillhör denna grupp då har tyvärr ordet solidaritet förlorat sitt innehåll och snarare blivit synonymt med självbekräftelse då det i så fall enbart går att visa sin solidaritet genom att vara det man visar sin solidaritet med. Om solidaritet betyder att man måste ha erfarit hur det är att vara den man stödjer, riskerar vi att förstöra möjligheten att vara solidarisk. På samma sätt bör solidarisk inte betyda att man till hundra procent måste tycka om det man vill visa sin solidaritet med. Innebär det då att vi bara är tillbaka till den liberala och felciterade Voltaire, där jag inte behöver tycka om Charlie Hebdo, men jag ska ändå kämpa för rätten att publicera Mohammed-karikatyrer? Nej, min text handlar inte om yttrandefrihet, utan om hur man visar solidaritet. Det är inte samma sak. Jag skulle inte lyfta ett finger för att få en del av CH-teckningarna publicerade, men jag vill ändå visa min avsky för vad som har hänt och är då ”Je suis Charlie” kanske trots allt inte så illa?
Till synes verkar förvisso detta ”Jag är…” förleda oss att tro att det är ett anspråk på att man de facto är det man säger att man just då solidariserar sig med. Vi verkar ha svårt att skilja den symboliska metaforen från det ontologiska anspråket. Vi förstår inte skillnaden. Vilket är förvånande för vår generation – den ironiska – som ju alltid laborerar med minst två nivåer av varande. När det kommer till ”Jag är…” finns plötsligt bara en nivå och det signiferade måste till hundra procent överlappa med signifikanten. Annars kritiserar vi antingen den som gör anspråket (Ledin) eller blir obekväma och lite skeptiska inför att själva avkrävas det (Charlie Hebdo).
Vi är så vana vid att jaget är enhetligt och kan uttrycka sitt eget varande. Jaget är identiskt med den vi säger oss vara. Identiteten är det som utgör jaget, det talande jaget är transparent och öppet. Jag är den jag är. Dessutom är jag unik. Ingen annan kan vara jag. Det är därför ingen annan kan vara Jason. Förutom andra svarta. För alla svarta är som Jason. Eller, nej, vänta. Nu gick nåt fel: liberalismens paradox dök upp. Den som gör att den avvikande i sin kamp för att bli inkluderad samtidigt behöver bevisa sin specificitet och därigenom riskera att reproducera avvikelsen som just avvikelse. Feminister har känt till detta problem ända sen den franska revolutionen. Sekulariserade judar likaså. Det slutar oftast med en identitetsbaserad politik som regleras genom tolerans. En icke-lösning där den avvikande får fortsätta vara avvikande, den normerande får fortsätta vara normerande och regler dras upp för hur de ska bete sig gentemot varandra. Allt funkar fint till det inte längre gör det.
”Jag är…” kan vara ett sätt att förhindra denna utveckling. Men inte såsom vi nu tolkar det, där varje ”är” tas bokstavligt och därför upprör de som vill att den som talar är vad den säger sig vara, de som är väldigt upptagna med att talare, identitet, erfarenhet följer på varandra i en oupplöslig och transparent enhet: ”För hur ska vi annars veta vilka vi är? Och vilka dom andra är? Tänk om jag råkar visa solidaritet med någon som inte är som jag!”
Jag är alltid redan splittrad. Jag är inte helt känd för mig själv. Jag är inte mig själv. Jag är konstituerad av andra, av ett språk jag inte varit med att skapa, av ett samhälle jag inte sympatiserar med. Jag är den andra. Jag är osäker, rädd, självsäker, hatisk, medveten, omedveten. Jag är inte unik. Jag är terroristen och jag är Charlie. Jag vill inte vara någon av dom, men de är båda möjligheter som finns även inom mig. I valet mellan terroristen och Charlie, väljer jag Charlie. Inte för att det är lätt utan för att jag är solidarisk med de som utsatts för brutalt våld och död.
Jag måste erkänna, mot min vilja, att jag är Charlie, för jag är inte perfekt, jag är inte alltid korrekt, jag är inte alltid koherent, jag är inte alltid rolig. Men det är inte du heller. Så även du är Charlie. Det är nyttigt för oss, att vara Charlie. För det gör lite ont och skaver. Solidaritet måste nog skava lite för att kunna vara solidaritet. Om det inte innebär att det gör lite ont att behöva stödja någon som inte är en själv, förändras varken jag eller den andra. Det kallas status quo. Det kallas tolerans. Det kallas identitetspolitik. Och av det behöver vi inte mer.
Referens:
Brown, Wendy: ”Tolerance as supplement – the ‘Jewish question’ and the ‘Woman Question’”, i Regulating Aversion – tolerance in the age of identity and empire (W. Brown), Princeton 2006.