En redaktör kontaktade mig och ville att jag skrev något utifrån Sara Ahmeds bloggtexter om feministisk killjoy. Jag skrev, men texten blev inte antagen. Kanske för att jag dödade killjoyen.
Hur kan man försvara det kritiska tänkandet i en period av moralism och icke-läsande?
Under de senaste åren har den brittisk-australienska akademikern Sara Ahmed fått en relativt central position i feministiska debatter, både internationellt men inte minst här i Sverige. Ahmed har bland annat lyft fram känslornas politiska betydelse i relation till både kön och ras. Ett återkommande tema hos Ahmed är att hon vill lyfta fram den så kallade ”feminist killjoy” (den feministiska glädjedödaren) som en förebild och en möjlighet att framföra feministisk kritik och bedriva feministisk politik idag. Hennes förslag kan läsas som en variant av civilt motstånd, men i en mer privat och intimiserad sfär, när hon använder middagsbordet som en plats där feministen både möter och gör motstånd. Ahmed frammanar en bild som alla förväntas känna igen sig i där den feministiska dottern vid familjens middagsbord känner att hennes invändning mot ett sexistiskt eller rasistiskt samtal kommer att orsaka obehag och irritation. Ahmed beskriver känslorna och de kroppsliga reaktionerna som dotterns protest ger upphov till och menar att det är här som den feministiska glädjedödaren, trots dessa känslor av obehag, ska framföra sin kritiska kommentar till det pågående samtalet – väl medveten om att det kommer ge upphov till en dålig stämning kring bordet. Därmed blir det en hjältemodig handling att vara glädjedödaren och Ahmed uppmanar oss alla att inta denna position.
Jag tror att många inte minst i akademin kan känna igen sig i Ahmeds feministiska glädjedödare, men kanske oftare relaterat till seminarierummet eller institutionens fikarum. Det middagsbord hon beskriver är dock inte vilket kärnfamiljsbord som helst. Det är den utbildade medelklassens middagsbord, och frågan är om det inte enbart är där som den feministiska glädjedödaren kommer ha en möjlighet att utöva sina hjältedåd. Det är nämligen där det pågår ett samtal som dottern kan reagera mot och kommentera – och ändå bli förstådd som just en kritisk röst som familjens överhuvud kan rulla ögonen åt och inte som en obegriplig galning som bör låsas in eller bestraffas. Den irriterade, men ändå samlade och tillrättavisande, reaktion som den feministiska glädjedödaren orsakar kräver sin specifika medelklasskontext, därav igenkännandet i akademin. Frågan är dels om det kritiska tänkandet måste göra sig beroende av denna kontext eller om det finns andra arenor och möjligheter och dels om det verkligen är genom obehag och irritation som man bör bedriva feministisk politik?
Problemet, som jag ser det, är att det finns en risk att den feministiska glädjedödaren blir mer förtjust i att framkalla obehag än i att framföra en genomtänkt och stringent kritik – och då kanske även begränsar sin kritik till sammanhang där den kan bemötas med skakningar på huvudet och infantilisering (som i exemplet med dottern vid familjens middagsbord): det är ju en sådan reaktion som, om man följer Ahmed, visar att man är på rätt väg, att man lyckats vara en effektiv feministisk glädjedödare.
I den kontext som Ahmed utgår från finns nämligen en viss trygghet för alla inblandade parter i form av ett redan färdigskrivet manus, en rollista, där både samtalet och protesten mot samtalet är förutbestämt. Detta ser Ahmed inte som ett problem, istället skriver hon i ett av sina blogginlägg att hon vill lyfta upp ”reaktionen” som en feministisk dygd: ”That word ’reactive’ is often heard as negative: and it is one of the words that surrounds the feminist killjoy (she, we, are surrounded by words!). You are assumed to be reactive, or more often, more usually, ‘over-reacting’, when you question something, comment on something. […]Feminism is sensational: it is a becoming alive to the world in our reactions to worlds. Feminist killjoys: over-react! As ever, a negative judgment can be transformed into a rebellious command.” (Sara Ahmed; feministkilljoys.com/2013/10/03/feminism-is-sensational/)
Jag menar istället att en reaktion trots allt innebär att man låter den som först talat sätta agendan. Det finns två problem med detta: först att den feministiska killjoy som Ahmed förespråkar bara kan relatera till den redan satta agendan, inte sätta en egen. Detta försöker Ahmed delvis lösa genom att skriva om reaktionen som en kreativ process som i sig själv kan ge upphov till något nytt. Men hon kan inte lösa det andra problemet: ett ständigt upprepande av en förutsägbar reaktion riskerar ge upphov till en sorts ”Petter och vargen”, där den mer komplexa kritik som försöker bryta mot det förutsägbara kommer tolkas och behandlas som en del av det förutbestämda – framför allt av familjens överhuvud, men kanske även av den feministiska dottern.
Ett exempel på detta stötte jag själv på när jag skrev ett kritiskt inlägg (DN 12-11-21) rörande den mediala hanteringen av dels Jonas Gardells triologi ”Torka aldrig tårar utan handskar”, och dels hans hätska uttalande mot lesbiska akademiker i en intervju i Faktum (nr 9, 2012) (för hela intervjun, se http://www.faktum.nu/2012/10/jonas-gardell-intervju-inspelning/). Mitt syfte var att påvisa hur den offentliga debatten efter hans böcker och TV-serier lät sig dras in i en snäv och rätt självgod bild av nutidens förhållande till både homosexualitet och till AIDS/hiv. Man skulle kunna säga att hans verk blev använt av journalister för homonationalistiska syften, och Gardell verkade inte själv tycka att det var särskilt problematiskt – istället la han ner en hel del affekt och energi på att i intervjun i Faktum ytterligare förstärka den redan mansdominerande bilden av vad sexualitetspolitik bör handla om genom att utesluta framför allt lesbiska och transpersoner, liksom de politiska frågor dessa grupper driver, ur Pridefirandet.
Det problem jag stötte på var att den debatt jag försökte initiera rörande journalisters ansvar för hur historia alltför ofta används för att ställa dagens nationella identitet (och journalisterna själva) i en bättre dager, inte bemöttes överhuvudtaget. Istället förstod jag att mitt tal framstod som galningens tal vid middagsbordet och för att den skulle bli begriplig för de jag kritiserade försökte de passa in min kritik i en annan ram – en ram de kände igen och trodde att jag passade in i. Ramen var identitetspolitikens krav på inkludering och erkännande. Vilket förstärktes ytterligare när bl.a. Hanna Nordenhök (DN 12-11-26) och senare även Johan Hilton (DN 13-09-17) helt explicit satte in mig just i den ramen. Direkt efter mitt första inlägg, sa även Erik Helmersson på DN-TV att han inte var förvånad över min kritik, att han väntat sig att någon skulle beklaga sig över att inte Gardell skrivit om svarta kvinnor med aids. Han tyckte självfallet att det var en irrelevant och fånig kritik (vilket jag också hade tyckt) och att det var så oändligt tråkigt och förutsägbart. Att jag i min artikel hade skrivit att Gardell självfallet skulle skriva om sin egen erfarenhet och inte ens antytt att han skulle skrivit något annat, visar inte bara på en selektiv läsförmåga hos de inblandade journalisterna, utan framför allt på en intressant oförmåga att hantera det som inte är en reaktion. Det var uppenbart att de i första hand såg mig som en rabiat lesbian som var ute efter hämnd istället för en historiker som ville lyfta frågan om hur dagens politik relaterar till just historia. Det var med andra ord för mig uppenbart att om någon ägnade sig åt identitetspolitik så var det dessa journalister och deras selektiva omedvetna. Och framför allt så såg de mig som just den feministiska dottern vid köksbordet som de kunde rulla ögonen åt. Men det var inte en plats jag själv satt mig på – de placerade mig där, i syfte att just kunna avfärda mig som en glädjedödare (”varför i hela fridens namn kritisera stackars Gardell som tillhör en utsatt minoritet och har gjort så mycket gott!?”). Om jag då, såsom Ahmed uppmanar till, framhärdat som glädjedödaren, hade jag även godkänt deras agenda: ”ja, jag är den ni säger att jag är och det faktum att jag reagerar är bevis för detta.” Självfallet utnyttjade jag möjligheten till en replik i DN , men den debatt jag önskat var redan omöjliggjord och nu återstod bara för mig att styra undan den mest infantila kritiken mot mig – någon plats för utveckling av resonemang eller infallsvinklar fanns inte kvar.
Visst var jag någon sorts glädjedödare, men det var inte direkt den feministiskt framhurrade hjälten som Ahmed beskriver. Jag orsakade nog mest oro – i alla läger, inklusive det feministiska och homo-aktivistiska. Men jag var inte orolig för min egen position – jag hade forskningsbaserade argument i ryggen och visste att jag kunde besvara de relevanta frågor som, tyvärr, aldrig kom. Att jag var glädjedödare var bara en bieffekt av vad jag ville göra – inte huvudsyftet. Och det är detta jag tror är väsentligt att poängtera: det feministiska argumentet måste alltid vara viktigare än glädjedödandet. Det innebär att man måste vara beredd på att inte alltid kunna vara glädjedödaren – ibland kan man finna att ens motståndare intar den positionen istället och då måste man veta hur man ska hantera detta utan att hamna i nedlåtande affekt och ögonrullande (för visst ser även Sverigedemokrater och nättroll sig själva som ”killjoys”?). Därför måste man istället alltid utgå från att ens utgångspunkt ska kunna generaliseras utan att bli motsägelsefull: om jag kritiserar den här gruppen för att förtrycka en annan grupp, hur generaliserbart är det i förhållande till andra grupper? Vad är kärnan i min kritik: att försvara vissa människors identiteter eller att politisera identitetsblivande i sig – oavsett vilken identitet vi talar om? Förmodligen tänker sig Ahmed en reaktion som en sorts rättrådig ryggmärgsreaktion – den sker innan vi själva kan stoppa den eller tänka igenom den – men hur kan vi lita på att vår ryggmärg har koll? Vilka egna begär till vår egen position som feministisk killjoy och underdog, kan påverka vår reaktion utan att vi riktigt hunnit reflektera över det?
Vi kan inte göra glädjedödandet i sig till vår uppgift. Dels för att alla som är politiskt aktiva – från höger till vänster – förmodligen anser att just deras ryggmärgsreaktion är rätt och riktig, vilket gör det omöjligt att utse just den feministiska reaktionen till hjältedåd. Det betyder inte att glädjedödande är fel – bara att det inte är en regel som går att generalisera utan att man motsäger sig själv. Och dels för att det är viktigare att feministisk kritik framförs utifrån ett reflexivt och just generaliserbart ställningstagande, för att genom ett sådant undvika identitetspolitikens fällor och därigenom försvåra för våra kritiker att placera oss vid just det matbord som vi inte vill sitta vid – ett bord där vi för all framtid inte kan göra annat än reagera på deras agenda och bli bemötta med huvudskakningar och en uppfostrande klapp på huvudet, såsom de döttrar vi inte vill vara.