Försök till inlägg i den pågående feministiska debatten som inte fick vara med någonstans.
Reaktionerna efter Linderborgs artikel i Aftonbladet överraskade mig; inte för att jag förstod att hon på vissa punkter riskerade att missförstås då hon tog upp exempel som många idag är vana vid att på förhand anta att dom vet vad dom tycker om. Reaktionerna överraskade i sin oförmåga att sätta in hennes huvudargument i en feministisk debatt som pågått i mer än 20 år. Nej, det är inte den mellan socialkonstruktivister och biologister. Inte heller den mellan jämställdhets-feminister och queerfeminister. Det är inte ens en debatt mellan erkännandets identitetspolitik och omfördelningens ekonomiska politik. Och det har väldigt lite att göra med intersektionalitetsdebatten, vars inte helt oproblematiska lösgörande från akademin är värd en egen artikel.
Reaktionerna efter Linderborgs artikel i Aftonbladet överraskade mig; inte för att jag förstod att hon på vissa punkter riskerade att missförstås då hon tog upp exempel som många idag är vana vid att på förhand anta att dom vet vad dom tycker om. Reaktionerna överraskade i sin oförmåga att sätta in hennes huvudargument i en feministisk debatt som pågått i mer än 20 år. Nej, det är inte den mellan socialkonstruktivister och biologister. Inte heller den mellan jämställdhets-feminister och queerfeminister. Det är inte ens en debatt mellan erkännandets identitetspolitik och omfördelningens ekonomiska politik. Och det har väldigt lite att göra med intersektionalitetsdebatten, vars inte helt oproblematiska lösgörande från akademin är värd en egen artikel.
Det är debatten och forskningen som berört liberalismens inverkan på feminismens möjligheter att förändra världen utifrån en ståndpunktsfeministisk tanke att de förtrycktas erfarenhet per automatik är subversiv och kan påverka maktförhållanden och samhällsorganisation. Det är de diskussioner som framförts av ledande feministiska teoretiker såsom Judith Butler, Gayatri Spivak, Wendy Brown, Jasbin Puar och Robyn Wiegman.
Ska då skribenter som upprört svarar på Linderborgs artikel på politism.nu, Dagens Nyheter eller andra ställen ha läst dessa? Nej, inte nödvändigtvis, även om det förvånar mig att man känner att man kan ha så starka åsikter om vad feminism är och kan vara utan att åtminstone referera till någon feministisk forskare. Vi finns ju trots allt rätt nära till hands. Det förvånar mig också att kritiken mot cisnormativitet så självklart ses som radikal och subversiv bland så många av de som säger sig ha läst, när det räcker med att gå till Butler för att få sig en rejäl problematisering av antagandet att könsöverskridande per automatik ifrågasätter en heteronormativ tvåkönsmodell och där varnande finger återupprepande gånger höjts mot just den typen av erfarenhetsbaserade krav på inkludering som riktas både mot feminismen och samhället i stort.
Jag har själv studerat liberalismens förmåga att avradikalisera och avpolitisera identiteter och rättighetskrav i snart 15 år, och har naivt nog antagit att det som Wiegman kallar för en identifikatorisk feminism (även kallad för ståndpunktsfeminism) inte hade mycket att sätta upp mot den poststrukturalistiska kritik den utsatts för under snart 30 år. Den är så lättanpassad till liberalismen, det är så självklart att man ser det, ingen kan gå i den fällan igen. Har jag tänkt.
Den identifikatoriska feminismen utgår från att det är jagets egen erfarenhet av förtryck som är den korrekta och sanna kunskapen om vad som orsakar förtrycket. De som inte delar den specifika erfarenheten av att vara förtryckt eller marginaliserad, kan aldrig ses som legitima kunskapsbärare då det är de som vinner på att osynliggöra den förtrycktas erfarenhet. Det finns således tydligare vinnare och förlorare inom ståndpunktsfeminismen och det är förlorarna som alltid har rätt, baserat på att det är de som råkar ut för mest förtryck.
Poststrukturalistiska feminister köper inte det. Inte för att de menar att det inte kan vara värdefullt att ta till sig och lyssna till marginaliserade grupper, utan för att de dels menar att ingen står utanför maktens påverkan, d.v.s. även de förtryckta är produkter av denna makt och dels att det är kontraproduktivt att försöka leta upp den ”mest subversiva” eller den ”minst påverkade av makten” – vi är alla på ett eller annat sätt med i spelet, omedvetet och ofrivilligt, och vi kan inte lösgöra oss från det utan risk för att förlora våra identiteter. Har du en identitet (kvinna, man, trans, hetero, homo, bi, etc.) så är du en produkt av samma maktstrukturer. Har du dessutom resurser att definiera och uttrycka din identitet, står du rätt långt ifrån lägsta trappsteget på mest-förtryckt-stegen. Inte för att du inte kan bli diskriminerad och hotad även då, men är det statligt skydd och erkännande du vill ha, är det till staten du får vända dig. Vill du istället/också förstå din egen identitet och din egen del i en patriarkal, rasistisk och heteronormativ samhällsordning är det kritiska analyser som krävs och sådana kan du få från feminismen. Ja, inte bara få. Du kan även bidra med sådana själv.
Den tid vi lever i – liberaldemokratins och de universaliserande och koloniala mänskliga rättigheternas tidevarv – kan utan större problem hantera avvikare genom att införliva dom i normen: homosexualitet är skolboksexemplet – rätten till barn och äktenskap uppnåddes genom ständigt återkommande försäkringar om att homosexuella är precis som heterosexuella och att homosexualitet är medfött och inte kan smitta. Det som skulle utgöra ett motstånd mot detta, queerpolitiken, hamnade i samma belägenhet då den började fokusera på det egna identitetsskapandet och jakten på subversivitet istället för att försöka förstå hur det egna begäret (att vara homo, bi, trans, ja, hela akronymlistan) har formats i ett beroendeförhållande till den heteronormativa ordningen. Liberal rättighetspolitik sammansatt med ståndpunktsfeminism har i dag lett till en avradikalisering och en avpolitisering av nästan exakt allt. Transsexualism är självfallet inget undantag. Inte heller transgender. Eller rasifierade identiteter. Ingen är ett undantag.
Frågan var och en bör ställa är därför inte vad feminismen kan göra för oss, utan vilken feministisk analys vi kan använda för att förstå oss själva och vår samtid. Den radikalfeministiska analysen (såsom exempelvis Audre Lorde eller Monique Wittig) utgår från starka strukturer som format oss alla, en insikt som är smärtsam för de flesta att inse oavsett könsidentitet. Det är utifrån det som kritiken mot bl.a. transsexualism har uppkommit. Oavsett om man håller med om den analysen eller inte, bör man förstå att den kommer ur en kritik av patriarkala strukturer – inte individer – som krävde stor möda för de flesta feminister att ta till sig. En viss respekt kan då tyckas vara klädsamt för den som vill kalla sig själv för feminist och visa sin solidaritet med feminismen. Den poststrukturalistiska analysen uppkom likaså från en svår insikt om att det inte finns något autentiskt jag och att det därför inte går att lita på våra egna identiteter – vi kommer inte hitta våra sanna jag, varken genom att byta kropp eller psyke. Det är möjligtvis en mer subtil problematisering av transsexualism och transgender, då den poststrukturalistiska feminismen även problematiserade relationen mellan andra normer och avvikelser (kvinnlighet: manlighet, homosexualitet: heterosexualitet, kolonialister: koloniserade), men icke desto mindre finns den där. Det är en sorts jämlik problematisering: ingen kommer undan.
Varför antar då så många inom feminismen och vänsteraktivismen idag att enbart normen bör problematiseras? Och att alla andra har automatisk och självklar rätt att kritisera normen, men aldrig förklara sig själva och sitt eget begär till sin identitet, eller leverera en egen förklaring till hur denna identitet uppstått och vad som skulle krävas för att den inte längre skulle behöva finnas. För är inte det målet på ett sätt? Att varken man, kvinna eller trans ska finnas? Men om man och kvinna försvinner – vad är då en transperson? Överflödig? Utan hetero – ingen homo. Och inget queert. Utan svennar, inga rasifierade. Älskar vi ibland oss själva lite för mycket? Det är just det beroendet av normerna som vi behöver erkänna och se. Om inte, kommer vi avpolitisera oss själva, naturalisera oss själva, genom att kräva en plats inom den existerande liberaldemokratiska ordningen. Se mig! Erkänn mig! Inkludera mig! I vad? Ställ alltid frågan: in i vad vill du bli inkluderad? Vill du verkligen vara just där? Om inte, kräv inte att bli inkluderad utan kritisera istället denna ordning utifrån ett alternativ som du vet att du tror på och som inte är liberalt. Om inte, blir det inte längre politik vi ägnar oss åt, utan moralism. Det var det mycket viktiga problemet jag såg att Linderborg pekade ut i sin artikel. Och det förtjänar att synas och debatteras utifrån medvetna feministiska positioneringar. Är du ståndpunktsfeminist? Ok, då kan du självfallet kritisera henne utifrån det. Tänker du att du snarare är poststrukturalistisk feminist, kanske lite influerad av Butler eller Spivak? Ja, då är frågan om du ens borde vara kritisk mot hennes huvudargument. Möjligtvis att du kan bli lite upprörd över att hon även inkluderar en lite naiv klassanalys (varför skulle liberalismen inte kunna avpolitisera klassidentiteten?) och att det självfallet går att tänka sig en feminism utan jämställdhetsbegreppet (se bl.a. Edenheim/Rönnblom bidrag i Det heter feminism!). Men att påpeka att identitetspolitiken i vår tidsera har annekterats och gjorts oupplösligt beroende av en liberal makt- och människodefinition – det bör inte komma som en överraskning. Och det bör, framför allt, inte medföra att du blir klassificerad som varken transfob eller anti-feminist. Feminism är en kritisk analys av kön – det inkluderar en kritisk analys av alla som begär en könsidentitet, oavsett kropp.
Det är min förhoppning att min artikel skapat nyfikenhet; nyfikenhet att läsa och sätta sig in i feministisk teori, feministiska debatter, feminististiska positioneringar och analyser. Det finns många olika och det väsentliga för varje offentlig debatt är att man vet från vilken position man själv talar. Då blir inte bara debatten mindre aggressiv och ängslig, utan det går även att stå till svars och avkrävas ansvar för sin positionering. Om inte, avpolitiseras även positionerna och vi gör precis som liberalismen vill: vi naturaliserar oss själva och den kapitalistiska samhällsorganisation vi blint kräver att bli en del av. Det känns inte som en feminism jag vill vara inkluderad i. Vill du?
(refuserad artikel)
Ska då skribenter som upprört svarar på Linderborgs artikel på politism.nu, Dagens Nyheter eller andra ställen ha läst dessa? Nej, inte nödvändigtvis, även om det förvånar mig att man känner att man kan ha så starka åsikter om vad feminism är och kan vara utan att åtminstone referera till någon feministisk forskare. Vi finns ju trots allt rätt nära till hands. Det förvånar mig också att kritiken mot cisnormativitet så självklart ses som radikal och subversiv bland så många av de som säger sig ha läst, när det räcker med att gå till Butler för att få sig en rejäl problematisering av antagandet att könsöverskridande per automatik ifrågasätter en heteronormativ tvåkönsmodell och där varnande finger återupprepande gånger höjts mot just den typen av erfarenhetsbaserade krav på inkludering som riktas både mot feminismen och samhället i stort.
Jag har själv studerat liberalismens förmåga att avradikalisera och avpolitisera identiteter och rättighetskrav i snart 15 år, och har naivt nog antagit att det som Wiegman kallar för en identifikatorisk feminism (även kallad för ståndpunktsfeminism) inte hade mycket att sätta upp mot den poststrukturalistiska kritik den utsatts för under snart 30 år. Den är så lättanpassad till liberalismen, det är så självklart att man ser det, ingen kan gå i den fällan igen. Har jag tänkt.
Den identifikatoriska feminismen utgår från att det är jagets egen erfarenhet av förtryck som är den korrekta och sanna kunskapen om vad som orsakar förtrycket. De som inte delar den specifika erfarenheten av att vara förtryckt eller marginaliserad, kan aldrig ses som legitima kunskapsbärare då det är de som vinner på att osynliggöra den förtrycktas erfarenhet. Det finns således tydligare vinnare och förlorare inom ståndpunktsfeminismen och det är förlorarna som alltid har rätt, baserat på att det är de som råkar ut för mest förtryck.
Poststrukturalistiska feminister köper inte det. Inte för att de menar att det inte kan vara värdefullt att ta till sig och lyssna till marginaliserade grupper, utan för att de dels menar att ingen står utanför maktens påverkan, d.v.s. även de förtryckta är produkter av denna makt och dels att det är kontraproduktivt att försöka leta upp den ”mest subversiva” eller den ”minst påverkade av makten” – vi är alla på ett eller annat sätt med i spelet, omedvetet och ofrivilligt, och vi kan inte lösgöra oss från det utan risk för att förlora våra identiteter. Har du en identitet (kvinna, man, trans, hetero, homo, bi, etc.) så är du en produkt av samma maktstrukturer. Har du dessutom resurser att definiera och uttrycka din identitet, står du rätt långt ifrån lägsta trappsteget på mest-förtryckt-stegen. Inte för att du inte kan bli diskriminerad och hotad även då, men är det statligt skydd och erkännande du vill ha, är det till staten du får vända dig. Vill du istället/också förstå din egen identitet och din egen del i en patriarkal, rasistisk och heteronormativ samhällsordning är det kritiska analyser som krävs och sådana kan du få från feminismen. Ja, inte bara få. Du kan även bidra med sådana själv.
Den tid vi lever i – liberaldemokratins och de universaliserande och koloniala mänskliga rättigheternas tidevarv – kan utan större problem hantera avvikare genom att införliva dom i normen: homosexualitet är skolboksexemplet – rätten till barn och äktenskap uppnåddes genom ständigt återkommande försäkringar om att homosexuella är precis som heterosexuella och att homosexualitet är medfött och inte kan smitta. Det som skulle utgöra ett motstånd mot detta, queerpolitiken, hamnade i samma belägenhet då den började fokusera på det egna identitetsskapandet och jakten på subversivitet istället för att försöka förstå hur det egna begäret (att vara homo, bi, trans, ja, hela akronymlistan) har formats i ett beroendeförhållande till den heteronormativa ordningen. Liberal rättighetspolitik sammansatt med ståndpunktsfeminism har i dag lett till en avradikalisering och en avpolitisering av nästan exakt allt. Transsexualism är självfallet inget undantag. Inte heller transgender. Eller rasifierade identiteter. Ingen är ett undantag.
Frågan var och en bör ställa är därför inte vad feminismen kan göra för oss, utan vilken feministisk analys vi kan använda för att förstå oss själva och vår samtid. Den radikalfeministiska analysen (såsom exempelvis Audre Lorde eller Monique Wittig) utgår från starka strukturer som format oss alla, en insikt som är smärtsam för de flesta att inse oavsett könsidentitet. Det är utifrån det som kritiken mot bl.a. transsexualism har uppkommit. Oavsett om man håller med om den analysen eller inte, bör man förstå att den kommer ur en kritik av patriarkala strukturer – inte individer – som krävde stor möda för de flesta feminister att ta till sig. En viss respekt kan då tyckas vara klädsamt för den som vill kalla sig själv för feminist och visa sin solidaritet med feminismen. Den poststrukturalistiska analysen uppkom likaså från en svår insikt om att det inte finns något autentiskt jag och att det därför inte går att lita på våra egna identiteter – vi kommer inte hitta våra sanna jag, varken genom att byta kropp eller psyke. Det är möjligtvis en mer subtil problematisering av transsexualism och transgender, då den poststrukturalistiska feminismen även problematiserade relationen mellan andra normer och avvikelser (kvinnlighet: manlighet, homosexualitet: heterosexualitet, kolonialister: koloniserade), men icke desto mindre finns den där. Det är en sorts jämlik problematisering: ingen kommer undan.
Varför antar då så många inom feminismen och vänsteraktivismen idag att enbart normen bör problematiseras? Och att alla andra har automatisk och självklar rätt att kritisera normen, men aldrig förklara sig själva och sitt eget begär till sin identitet, eller leverera en egen förklaring till hur denna identitet uppstått och vad som skulle krävas för att den inte längre skulle behöva finnas. För är inte det målet på ett sätt? Att varken man, kvinna eller trans ska finnas? Men om man och kvinna försvinner – vad är då en transperson? Överflödig? Utan hetero – ingen homo. Och inget queert. Utan svennar, inga rasifierade. Älskar vi ibland oss själva lite för mycket? Det är just det beroendet av normerna som vi behöver erkänna och se. Om inte, kommer vi avpolitisera oss själva, naturalisera oss själva, genom att kräva en plats inom den existerande liberaldemokratiska ordningen. Se mig! Erkänn mig! Inkludera mig! I vad? Ställ alltid frågan: in i vad vill du bli inkluderad? Vill du verkligen vara just där? Om inte, kräv inte att bli inkluderad utan kritisera istället denna ordning utifrån ett alternativ som du vet att du tror på och som inte är liberalt. Om inte, blir det inte längre politik vi ägnar oss åt, utan moralism. Det var det mycket viktiga problemet jag såg att Linderborg pekade ut i sin artikel. Och det förtjänar att synas och debatteras utifrån medvetna feministiska positioneringar. Är du ståndpunktsfeminist? Ok, då kan du självfallet kritisera henne utifrån det. Tänker du att du snarare är poststrukturalistisk feminist, kanske lite influerad av Butler eller Spivak? Ja, då är frågan om du ens borde vara kritisk mot hennes huvudargument. Möjligtvis att du kan bli lite upprörd över att hon även inkluderar en lite naiv klassanalys (varför skulle liberalismen inte kunna avpolitisera klassidentiteten?) och att det självfallet går att tänka sig en feminism utan jämställdhetsbegreppet (se bl.a. Edenheim/Rönnblom bidrag i Det heter feminism!). Men att påpeka att identitetspolitiken i vår tidsera har annekterats och gjorts oupplösligt beroende av en liberal makt- och människodefinition – det bör inte komma som en överraskning. Och det bör, framför allt, inte medföra att du blir klassificerad som varken transfob eller anti-feminist. Feminism är en kritisk analys av kön – det inkluderar en kritisk analys av alla som begär en könsidentitet, oavsett kropp.
Det är min förhoppning att min artikel skapat nyfikenhet; nyfikenhet att läsa och sätta sig in i feministisk teori, feministiska debatter, feminististiska positioneringar och analyser. Det finns många olika och det väsentliga för varje offentlig debatt är att man vet från vilken position man själv talar. Då blir inte bara debatten mindre aggressiv och ängslig, utan det går även att stå till svars och avkrävas ansvar för sin positionering. Om inte, avpolitiseras även positionerna och vi gör precis som liberalismen vill: vi naturaliserar oss själva och den kapitalistiska samhällsorganisation vi blint kräver att bli en del av. Det känns inte som en feminism jag vill vara inkluderad i. Vill du?
(refuserad artikel)